I föregående kapitel har skildrats undersöknings metoderna. Nu gå vi till att sammanfatta resultaten av studierna och mätningarna. Dessa resultat redovisa vi direkt i form av en rad kartor - de äro för övrigt de enda moderna som finnas.

Tidigare funnos endast de ovanligt vackert utförda kartorna i L. o. L., ugjorda av prof. Sten De Geer. Då var ännu ej Flodströms viktiga sammanställning tryckt likaså ej heller arbeten av Bryn-Schreiner, Aul m. fl. För det nu utmärkt väl undersökta Estland fick de Geer nöja sig med en gammal slarvig rysk militärstatistik från 1880-talet (med t. ex. fel av över en tum på medeltalet för Ösel!) dessutom har de Geer generaliserat ytterst olikformigt samt här och där fantiserat rätt ohejdat t. ex. över raskaraktärerna inom de då alldeles oundersökta svenska finnmarkerna. - Vid utarbetandet av mina kartor har jag själv genomgått praktiskt taget alla originalpublikationer som beröra Nordens och dess grannländers rasförhållanden. De olika kartornas noggrannhet och tillförlitlighet är genom materialets olika beskaffenhet rätt olika. Kartan över huvudindex torde få anses som så gott som överallt synnerligen tillförlitlig. Beträffande den något mindre detaljsäkra kroppslängdskartan se för övrigt nedan. Den över ögonfärgen är nog också bra (möjligen är ögonfärgen i Danmark angiven en hårsmån för mörk). Däremot är hårfärgskartan sämre, genom olikformigheter och svårigheter vid de olika undersökarnas bedömning av hårfärgen.

Karta 1 över kroppslängden är byggd på ett material på över 500,000 man. Hänsyn har tagits till kroppslängdsökningen så att jag tror att materialet överallt är fullt jämförbart. Vid första anblicken ser man huru kroppslängden är störst i mellersta Skandinavien, märkvärdigt nog dock mer i dess yttre delar än i de allra innersta.

Karta 2 anger huvudformen efter över 150,000 uppmätningar. Här ha vi nu de längsta huvudena liksom på förra kartan de längsta kropparna i mellersta Skandinavien, här dock utan det nyss nämnda undantaget.

Karta 3 och 4 över ögonförg och hårfärg visa ock samma mellanskandinaviska maxima, här för ljusa färger, liksom på karta 1 ha vi dock sekundära minima längst inne.
För övriga rasegenskaper (med ett par undantag nedan) har ej materialet räckt för några raskartor. Även för så viktiga rasegenskaper som ansiktsindex och näsform är det för ojämnt och är dessutom till stor del ej alls jämförbart på grund av de undersöktas växlande ålder, olika metodik o.s.v.

Karta 5 är en sammanfattning av de fyra föregående. Den är en intensitetskarta för de egenskaper som tydligen ha maxima i Skandinavien; hög växt, långskallighet och ljusa färger, med andra ord de traditionella nordiska dragen. Naturligtvis blir en sådan karta mycket schematisk men visar dock huvuddragen rätt noga. Man ser tydligt såväl det oss redan så väl bekanta stora maximet, omfattande nästan hela inre Mellan-Sverige och Södra Norge, och det sekundära minimet i vissa gränsskogar mellan Sverige och Norge. Redan nu kan sägas, att detta senare knappt alls beror på inverkan från finnarna i finnskogarna i Värmland och Dalarna utan tydligen är från mycket äldre datum.

Dessutom har uppgjorts en Karta 6 över den viktiga höjdlängdindex (förkortat H. L. I.)¹. Denna kan endast beräknas på skallar, i det den utgör avståndet mellan nackhålet och hjässan i procent av största längden. Hög index innebär höga skallar och tvärtom (medeltalen ligga mellan 68-79). Kartan äro byggda på ett mycket mindre material - inalles endast några tusen skallar. Skallegruppernas ålder och fåtalighet betyder dock föga, ty dels är längdhöjdindex (se nedan!) en genom tiderna så ovanligt konstant karaktär, dels komma motsättningarna utan undantag tydligen mycket vackert och regelbundet fram.

Även en Karta 7 över de s. k. blodgrupperna har uppgjorts. Den angiver anlagen ("q") till blod-grupp B i procent av anlagen till samtliga blodgrupper. B-gruppen har sin största frekvens i Mellan-och Sydasien och avtager i Europa i stort mycket regelbundet från öster till väster. Här i Östersjöländerna är dess större frekvens (utom hos lapparna, där förhållandet är precis det omvända!) knuten till de mer högskalliga, östbaltiska områdena. I Finland ha även individuellt just de ostbaltiska typerna i medeltal den största B-gruppen. För övrigt ser man där samma förhållande som mest annars: Ringa skillnad mellan Finlandssvenskar (q c. 11) och västfinnar (c. 12, 5), större såväl mellan de förra och rikssvenskarna (c. 7, 5) som mellan de senare och östfinnarna (c. 16)! Ålänningarna (c. 9) stå dock närmast rikssvenskarna.

Noter:

1. När här nedan talas om "höga" och "låga" skallar avses överallt endast höjden med hänsyn till denna index!