I det föregående har redan flerstädes skymtat namn på raser och rastyper. De nyss givna kartografiska översikterna ingå som led i försöken att komma fram till, vilka raser och folkstockar, vi kunna anse oss ha att göra med här i Norden. Egentligen skulle vi först söka få fram en indelning i folkstockar. Dessa och ej raserna äro nämligen ofta det enda, som man direkt kan få fram ur kartorna. Raser kunna nämligen ofta först säkert fastställas efter trägna studier (även bakåt i tiden!) förbundna med iakttagelser av levande människor. Härvid får varken saknas den intuitiva helsynen, den historiskt-geografiska vidsynen, den statistiskt-matematiska kontrollen eller det allmän-kritiska omdömet av allt detta.

Denna omständliga procedur är dock ej genomförbar i denna lilla skrift.¹ I stället för att alltså låta materialet direkt tala ock således gå induktivt tillväga, måste vi av pedagogiska och utrymmesskäl gå deduktivt. Vi få alltså gå den motsatta vägen och tänka oss hela frågan om raser och folkstockar i Norden redan löst. Då ju i verkligheten raserna grovt talat äro det primära, folkstockarna det sekundära, börja vi alltså med raserna.

En del raser ge sig alldeles själva, andra fordra långa forskningar för att urskiljas eller - upplösas i intet (ss. Haartmans "karelska ras"). Några småraser har förf. f. ö. här (n:r 5 eller tidligare n:r I B-2) för första gången namngivit och beskrivit eller åtminstone närmare fixerat (n:r 4). Alltid har det väl också funnits inte bara enstaka individer utan en del gräns- och blandfolk, som aldrig haft någon utpräglad rastyp.

I.  N o r d r a s e n  (enligt senare undersökningar egentligen sammanfattning av en hel grupp närstående typer: storvuxen f. n. 177-180 cm. i medeltal för män; kvinnor i medeltal nära 12 cm. kortare); smärt med långa ben men korta armar; långskallig (BLI i medeltal c. 74-75 för män, kvinnorna c. en enhet högre) med smal panna och smal ovalt men kraftigt utmodellerat ansikte med lutande profil (A I i medeltal 90-95 hos män c. 2,5 enheter lägre hos kvinnor). Näsan rak eller ofta svagt konkav hos kvinnorna, hos männen rak, ibland svagt konkav men sällan mycket svagt konvex, på innsidan särskilt upptill, mycket svagt åsade öron. Ögonen blå till blågrå, rätt glänsande. Håret oftast askblondt ibland dock övergående till kastanjebrunt eller lingult (som hos alla raser blir hårfärgen mörkare med åren) dessutom mjukt och ofta något litet vågigt. Skär hy. Huvudutbredning i nutiden från Östersjöprovinserna til Brittiska öarna och från Nordnorge til mellersta Tyskland (där dock mest väster om Elbe) och nordligaste Frankrike. Inom vårt område kan nordrasen preliminärt indelas på följande sätt:

A. "Stornordiska huvudrasen": kännetecken ovan angivna. Två undertyper:

a) Götatypen: renare blå ögon, något lägre huvud (HLI c. 68-69). Smalare mer bakåtlutad och mot tinningarna venklig panna. Utbredning: Främst östra England och Skottland nordvästra Tyskland, Jylland södra och västra Norge, sydvästra Sverige och t. o. m. Värmland och Väster-Dalarna.

b) Tröndetypen: Ögon mer gråblå, något högre huvud (HLI c. 71-72). Pannan något brantare och bredare samt mer rundad å sidorna. Utbredning: Nordanfjällska Norge samt Sverige framför allt mellan Ångermanälven och Dalälven; Åland m. m.

B. Underras: Västmanlandstypen: lägre kroppslängd (c. 171-172 cm.), särskilt kortare ben, men längre armar (även absolut!) lågt huvud, medelbrett "kupigt" ansikte (A I 85-90) med tämligen svag underkäke, näsan bildar en tämligen kraftig vinkel mot pannan, är f. ö. kort och ofta något konkav (även hos männen, i regel hos kvinnorna). Ögonen ljust gråblå. Utbredning främst Västmanland; f. ö. östra Närke, södra Dalarna samt delar av Östergötland, s. ö. Skåne m. m. i Sverige; östra Norge samt Nyland i Finland.

2.  T y d a l s r a s e n  (så benämnd efter en socken i Norge) rätt högväxt (omkr. 174 cm.) och grovvuxen med rätt korta ben och långa armar. Låg och långskallig (BLI c. 75) ansiktet kort och brett (A I 80-85), fyr- till sexkantigt med brant profil, framskjutande haka, låg och rätt brant panna, kraftiga ögonbrynsbågar samt kort och rätt bredtruggig uppnäsa (hos männen är denna dock ibland även bred och platt på ett mycket karakteristiskt sätt). Håret svartbrunt, ej svart och ögonen rätt mörka, glanslösa. Ögonbrynen hela vägen grova och ofta sammanvuxna. Stark skäggväxt. Utbredning: Kanske endast av fullt samma typ i Skandinaviens och Brittiska öarnas otillgängligaste trakter. Besläktade typer finnas dock här och där i västra Europa söder ut ända till Kanariöarna.

3.  Ö s t b a l t i s k a   r a s e n  (även kallad den finska rasen) har åtminstone två typer:

a) tavasttypen, under svensk medellängd (c. 170 cm.) undersätsig särskilt bredaxlad och grov med korta ben och medellånga armar. Huvudet kort (BLI c. 82-83) och högt (HLI c. 76) med platt nacke, f. ö. stort brett och knotigt (A I c. 85). Stort fyrkantigt något platt ansikte med brant profil, hög bred panna samt bred vinklig och plump föga framskjutande haka. Nedtill bred men ofta spetsig uppnäsa. Håret grågult rätt strävt och ögonen gråblacka, glanslösa, ögonspringan smal, men ej sned. Ögonbrynen tunna och skäggväxten svag. Grov, grågulaktig hy, svagt utvecklad örläpp. Utbredning: V. Finland, V. Estland och ehuru sällsyntare väster ut till Elbe.

b) Savolaxtypen. ² Rätt småvuxen (c. 166 cm.), huvudet svagt kortskalligt (BLI c. 81-82) men dess mer högt (HLI c. 77) (A I 80-85); ansiktet brett men ej stort; näsan kort och bred, mindre spetsig än hos föregående. Mest blond, fast håret väl ofta går i något mörkare cendré än hos föregående typ. Utbredning: öster om föregående inåt Ryssland, och söder ut mot Karpaterna.

4.  S y d l a p s k a  rasen: nästan dvärglik: högst 155 cm. i medeltal. Benen korta, armar tämligen långa. Huvudet mycket kort (BLI c. 87) och högt (HLI c. 77) med trekantigt, rätt kupigt över kindkotorna mycket brett ansikte (A I c. 75), bred, särskilt åt tinningarna rundad panna, kort överläpp. Näsan tämligen bred, svagt konkav. Välformade kraftigt åsade öron, liten spetsig haka. Rätt tunna högt sittande ögonbryn. Låga ögonhålor och stor bredd mellan ögonen. Mörk och rätt strävhårig, svag skäggväxt. Utbredning: Nästan endast i Lappland (besläktade typer kanske här och där i Polen och däromkring).

5.  N o r d l a p s k a  rasen: Lika småvuxen (eller än mindre). Rätt korta ben, mycket långa armar. Huvudet något mindre kortskalligt (HBI c. 81) och mycket lågt (HLI c. 68). Ansiktet mera runt och platt, men med starkt insänkt näsrot. Pannan något smalare och mera bakåttlutad och hakan något kraftigare än hos föregående. Ibland sneda ögon. Höga ögonhåler. Mörk, håret ännu strävare än hos den föregående, ögonbrynen snarast tätare. Svag skäggväxt. Utbredning: Nordöstra Lappland. En tydligen nära besläktad typ bland samojederna, andra dylika längre öster ut.

6.  A l p i n a  rasen: kortvuxen (f. n. högst c. 165 cm.) med anlag för fetma; armar och ben korta. Huvudet runt, nästan kulformigt (HBI mycket hög c. 88 men HLI låg c. 70). Pannan mycket bred och främst uppåt kupig, ansiktet brett (A I c. 80) och runt med brant profil och liten uppnäsa; lång överläpp. Rätt mörk, men ögonen dock ej så sällan endast grå. Små öron. Utbredning: Främst inre delarna av Frankrike och (västra) Sydtyskland. De norska "alpinerna" torde ha mindre kupig panna samt ofta rentav förkrympta öron. Breda platta fötter. ³

De nu nämnda raserna äro de viktigaste i Norden. Särskilt i nutiden, men även långt tidigare, ha de naturligtvis förekommit spridda långt utöver de områden där de ovan angivits såsom särskilt typiska. Utom dessa, så att säga, inhemska raser ha naturligtvis, delvis sedan urminnes bl. a. med t. ex. krigsfångar men med tiden alltmer kommit in än andra rent främmande rasinslag från olika håll. (De viktigare av dessa skola behandlas senare.) Överhuvud bör varnas såväl för att tänka sig att alla människor i Norden i äldre tider voro nästan rent nordiska som att tro att det då överallt rådde så pass stora växlingar i typ som ofta nuförtiden även på samma ort.

Med ledning av våra kartor 1-5 söka vi först skaffa oss en preliminär orientering över raser och folkstockar!

Inre Skandinavien kan alltså med undantag för några avlägsna skogsbygder lungt anses för det nuvarande kärnområdet för nordrasen.

Närmast öster om Östersjön är, av kartan att döma, folket i håret minst lika ljust och i ögonen föga mörkare än i nordrasens kärnområde, men huvudena äro avgjort högre och något kortare samt kroppslängden något mindre. Det är västfinska folkstocken som är en blandning mellan nordrasen och östbaltiska rasens tavasttyp.

Längre bort i östra Finland är kroppslängden ännu lägre och färgerna något litet mörkare. Det är den östfinska folkstocken, vari ingår framför allt den östbaltiska rasens Savolaxtyp, men även nordiska raselement.

Så ha vi dessa rätt småväxta kortskalliga och rätt mörka element i västra och sydvästra Norge och även på danska öarna. Många hypoteser, ibland ytterst djärva ha framlagts om deras ursprung, men sannolikt kanske i dem ingår framför allt ett starkt inslag av alpin ras.

De mörka människorna i de svensk-norska gränsskogarna äro ock till stor del av ganska enhetlig typ, tydalstypen.

Lapparna, slutligen, voro åtmistone förr ⁴ olika i norr och söder, bl. a. mycket högskalliga i söder, men mycket lågskalliga vid havskusten i norr. Förmodligen tyder detta på, att de båda grupperna från början äro av övervägande helt olika ursprung, och endast av det hårda klimatet i viss mån "likriktats".

Nu äro vi mogna att betrakta k a r t a 9 över de nordiska folkstockarna.

Denna karta är naturligtvis mycket schematisk och tar ingen hänsyn til sista århundradets omflyttningar.

SVN = sydvästnordiska folkstocken (folkstock förkortas hädanefter FS): Götatyp renast inom de prickade områdena; de starkare alpint blandade trakterna äro tvärstreckade. Vid den geografiska begränsningen av SVN FS har främst tagits hänsyn till den "geografiska harmonin" mellan bygdens rikedom och det alpina inslaget (se härom nedan!) samt den förhållandevis höga kroppslängden.

IN = innernordiska FS; av övervägande västmanlandstyp, begränsad genom låg kroppslängd i förhållande till låg B L I. (De små fyllda cirklarna beteckna de områden där tydalsrasen är starkt företrädd; begränsade av mörkheten).

T = tröndiska FS av övervägande tröndetyp; begränsad av den höga kroppslängden. Den lilla cirkeln betecknar den övervägande innernordiska enklaven kring Östersund.

VB = västerbottniska FS övervägande stornordisk ras (möjligen mest av tröndetyp men osäkert) och mer eller mindre starka inslag av tavasttyp. Främst begränsad av relativt högre BLI i söder, relativt högre kroppslängd i norr.

SL = sydlapska FS mot norr begränsad av högre HLI. - NL = nordlapska FS av förr övervägande nordlapsk ras, nu med minst lika starka, snarare starkare inslag av sydlapsk ras.

VF = västfinska FS av ostbaltisk tavasttyp och nordisk ras, begränsad mot öster av relativt hög kroppslängd mot väster av hög HLI. En innernordisk enklav intecknad.

ÖF = östfinska FS av framför allt ostbaltisk savolaxtyp och dessutom en del nordras.

SO = sydostsvenska området utan enhetlig karaktär (alltså ingen FS).

Dessutom ha vi medtagit trenne här annars ej nämnda folkstockar, nämligen:

SB = sydbaltiska FS rätt olikartad i olika trakter, står delvis rätt nära VF FS men är mindre högskallig, något mörkare och har mindre av ostbaltisk ras (av tavasttyp?) men mera av diverse mellan- och även något litet östeuropeiska rasinslag. Begränsning vot VF av lägre HLI mot nästa FS av högre BLI och HLI.

W = västtyska, västfaliska FS omfattande Tysklands relativt renaste nordiska områden. Här finns dock redan att framför allt söder ut allt starkare alpint inslag.

GS = gammalslaviska FS i många avseenden lik ÖF men mörkare.

Till slut måste framhållas huru det alpina rasinslaget i den sydvästnordiska folkstocken endast finnes i de jämförelsesvis äldsta och i förhållande till den närmare omgivningen rikaste bygderna. I stort sett avtager alltså nordblodet och tilltager det alpina efter bygdens rikedom. För Götalandsdelen av denna folkstock har förf. uppgjort kartorna 10 och 11 vilka synnerligen vackert visa denna överensstämmelse. Liknande förhållanden äro ej kända från andra länder. Orsakerna äro nästan okända men ett förklaringsförsök skall senare givas.

Noter:

1. Den kommer i stället att till stor del praktiseras i en uppsats av förf. om Nordens folk i Zeitschrift f. Morphologie u. Anthropologie.

2. Möjligen är dock denna typ från början en mellanform mellan tavasttypen och en av en del forskare antagen nordrysk rastyp: "den fennonordiska".

3. Blondheten är mycket stor även i en del (för övrigt mycket svagt) kortskalliga bygder i vissa inlandstrakter i närheten. Att därfor antaga någon särskild blond, kortskallig ras här är dock alldeles onödigt. Kartorna visa otvetydigt huru kortskallighet, lägre växt och mörka färger i stort följas åt i västra Norge. Det rör sig nog endast om små av tillfälligheter uppkomna blandbefolkningar.

4. Genom nedflyttning till kusten av talrika fjällappar söderifrån ha nordlapparna i sen tid upptagit mycket sydlapsk blod.