Det bästa svenska är G. Backman: Människoraserna och moderna rasproblem (ovanligt synpunktsrikt, särskilt i de allmänbiologiska partierna givande utan att dock vara svårfattligt samt utmärkt väl illustrerat). För Europas del kan det kompletteras med Nordenstrengs redan nämnda arbete, framför allt beträffande folken och deras uppkomst samt folk- och raslynne. Även de allmänt inledande kap. hos N., särskilt läsvärda.

Det viktigaste utländska arbetet är K. Saller: "Leitfaden der Anthropologie" 1930 (enastående allomfattande skarp och klar framställning av måttligt omfång). Ett litet arbete på svenska är Krauss-Kreitschek: Raskunskap (1926). Märk ock det lilla framför allt för geografen intressanta arbetet "The Races of Mankind" av H. J. Fleure (1927). Det moderna praktverket är: E. v. Eickstedt: Rassenkunde... der Menschheit, I:a uppl. 1934; 2:a uppl. under utgivning (blir 2000 sidor). För övrigt hänvisas till den utmärkt klart uppställda, utförliga och delvis även värdesättande litteraturförteckningen i Backmans arbete. Många goda (botaniska) exempel på populationer i naturen finnas i t. ex. avhandlingar av G. Turesson i Hereditas (1922 o. ff.) och G. E. Du Rietz i Sv. botan. Tidskr. 1930.

För dem som vill våga sig på egna undersökningar kan främst rekommenderas W. Scheidt, Rassenforschung (1927). En synnerligen kort, klar och praktiskt uppställd handledning med talrika hjälpexempel. Saller har ock några kapitel härom i sitt arbete. Den stora handboken i mätningsteknik är dock R. Martin, Lehrbuch der Anthropologie 2:a uppl. Jena 1928 (tre delar).

Om konstitution o. dyl. se: W. Kretscner, "Kroppsbyggnaden och karaktären" (3:e sv. upplagan 1938), R. Nordenstreng, "Skapnad och skaplynne" (1929), J. A. Hammar, "Om den inre sekretionen" (Verdandis småskrifter 257-58) samt Mjöen-Brantenberg, "Hormonene" 1939). Dessutom motsvarande kapitel i de ovan nämnda allmännare arbetena. Betr. blodgrupperna se t. ex. O. Sievers: "Studier över isoaglutinationen". Ak. Avh. Helsingfors 1927. - I raspsykologi har L. F. Clauss skrivit fängslande arbeten.

För den som är intresserad av ärftlighet och rashygien (vilka vetenskapsområden vi dock ej hava haft att gå in på) hänvisas till Baur-Fischer-Lenz arbete med denna titel, översatt på svenska 1925. Starkt utvidgade tyska upplagor finnas från senare år. Dessutom arbeten av N. v. Hofsten, "Ärftlighetslärans grunddrag, II. Människan" (1931) och O. Thomsen, "Lærebog i menneskets arvelighetsforhold" (1932).

Till slut några arbeten över Skandinavien, vilka ej blivit omnämnda förut:
Sverige och Norden i allmänhet: R. Nordenstreng, Europas människoraser och folkslag 3: e upplagan (1926) sid. 154-238; 355-375. G. Backman, Människoraserna och moderna rasproblem sid. 144-71. Dessa båda arbeten komplettera varandra såtillvida som Nordenstreng främst är humanist och Backman ju är medicinare. I. Flodström: Sveriges folk, sid. 83-134 (se även sid. 15-82; ovanligt originell framställning både i god och delvis även dålig bemärkelse). V. Scheidt "Die rassischen Verhältnisse in Nordeuropa" (i Zeitschr. f. Morphologie u. Antropologie Bd XXVIII, 1930) är för det mesta en bra materialsamling för länderna kring Nordsjön, alltså ej lappar och finnar; slutsatserna mycket diskutabla delvis t. o. m. skruvade. H. Bryn "Der nordische Mensch" (1929) gäller nästan endast Norge; delvis trevlig framställning, delvis ostatistisk lek med siffror; delvis utmärkt illustrationsmaterial; god litteraturförteckning: H. Lundborgs Svenska raskunskap (1927) är helt populär, delvis väl torftig, huvudvikten här lagd på bilderna. Beträffande Norge se dessutom: H. Bryn "Norske folketyper" (1934), oillustrerad, rätt schematisk, betr. Danmark: H. P. Steensby i "Meddelelser om Danmarks Anthropologi 1, sid. 83 off (1907); betr. Finland V. Sirelius: "Die Herkunft der Finnen" (1924; även engelsk uppl.) och Nordenstrengs "Finnarna" I, II (Verdandis småskrifter 266-67). Om lapparnas rasförhållanden finns knappast något lämpligt nyare arbete utöver K. B. Wiklund: "Die Herkunft der Lappen" (i Folkliv I, 1937) (och därjämte de tidigare nämnda uppsatserna från Wien).

Anm. till kartorna 1-7 och 9. I det så glest, olika och delvis sent befolkade Lappland har de olika rasmärkenas fördelning endast mycket grovt skisserats, av vissa skäl dock tyvärr på skilda kartor på rätt olika sätt.