Östsvensk
10-27-2009, 02:37 PM
Ann-Charlotte Marteus: Hunden åt upp min svenskhet
Alltså, den svenska kulturen - gör det nåt om den går under?
http://www.expressen.se/ledare/1.1758009/ann-charlotte-marteus-hunden-at-upp-min-svenskhet
I söndagens Agenda sade Maud Olofsson att vi måste tala mer om integrationspolitik och den multikulturella utmaning "som vi står inför". Hon är själv inte orolig, för hon anser att "vi står så trygga i vår egen kultur att andra inte kan ta ifrån oss den."
Vilket konstigt sätt att prata om kultur på, tänkte jag. För jag hade tidigare på dagen hört Helene Alms P1-dokumentär "Jag vill vara som alla andra".
Dokumentären handlar om 22-åriga Kawthar Hadi, en syriska som kom till Sverige som tonåring med sin familj. Nu bor de i Luleå. Kawthar pluggar kemiteknik i Uppsala.
Hennes berättelse om livet som invandrare genomsyras av en självklarhet som glöms bort i den grovhuggna offentliga integrationsdebatten: anpassning till det svenska är en process.
Det är inte så att man kommer till Sverige och det finns två dörrar, en med skylten "Envist fasthållande vid den egna kulturen" och den andra märkt "Redo att bli svensk genast.".
Det är en process. Och ofta har individen nog ganska liten kontroll över processen. Kawthar berättar att hon och hennes syskon blir mer svenska för varje år: "Det händer automatiskt, vi väljer inte det".
Föräldrarna, som är mer färdigformade, arbetslösa och som har problem med språket, förstår det inte. Från deras horisont tycks barnen bara "härma" svenskarna.
Men föräldrarna är inte heller oförändrade. När Kawthar lade av sig slöjan var de först kritiska. Nu har de vant sig.
Helt kan Kawthar inte smälta in. Svenska ungdomars rökande, drickande och fria sexualitet rimmar inte med hennes kulturs värderingar. Men det verkar inte vara någon stor sak för henne.
"Jag är arab. Jag följer den arabiska stilen," säger hon lakoniskt. "Det är bra."
Arabisk. Jag hajar till. Det ordet används nästan aldrig längre. I debatten är det bara "muslimer", "muslimskt" och "islam".
Men den arabiska kulturen är en urgammal, ofantlig skattkammare. Den svenska kulturen är lite mer som en - etta med kokvrå.
Kawthars pappa Abbas brukade lära sina barn att recitera arabiska dikter utantill när de var små. Jag undrar, vad går igenom en kultiverad invandrares huvud när han bestämmer sig för att seriously adoptera den svenska kulturen?
Och får veta att han först och främst måste lära sig att älska juvelen i vår kulturella krona: Emil i Lönneberga.
"Vi står så trygga i vår egen kultur att andra inte kan ta ifrån oss den," säger Olofsson. Jag vet att hon inte tror att det är så enkelt, men det låter ju som om kultur var ett par skor: antingen har man dem eller så blir de stulna. Och då är man skolös - eller tvingas sätta på sig främmande skor.
Men man kan inte ta ifrån någon en kultur mer än man kan pilla ut kolatomerna ur en diamant. Och ingen vuxen kan byta kultur genom en viljeakt.
Men i den utvecklade världen lever ingen heller i en statisk kultur. Vi anpassar oss till nya betingelser, nya människor och uppfinningar. Vi kan inte föreställa oss skomodet femtio år framåt, men vi kan räkna med att vi kommer att betrakta det som högst naturligt.
Det enda som verkligen kändes viktigt ur integrationspolitisk synpunkt, när jag hade hört Helene Alms dokumentär, var jobb: vuxna människor behöver jobb. Och vi har en illa fungerande arbetsmarknadspolitik. Där måste krut läggas.
Men människor som sitter i tv-studior och dillar om den "multikulturella utmaningen" - det är oftast bara kulturell onani för etniska svenskar.
Är det för långsökt att gissa på att hon är ute efter priset som årets batikhäxa?
Alltså, den svenska kulturen - gör det nåt om den går under?
http://www.expressen.se/ledare/1.1758009/ann-charlotte-marteus-hunden-at-upp-min-svenskhet
I söndagens Agenda sade Maud Olofsson att vi måste tala mer om integrationspolitik och den multikulturella utmaning "som vi står inför". Hon är själv inte orolig, för hon anser att "vi står så trygga i vår egen kultur att andra inte kan ta ifrån oss den."
Vilket konstigt sätt att prata om kultur på, tänkte jag. För jag hade tidigare på dagen hört Helene Alms P1-dokumentär "Jag vill vara som alla andra".
Dokumentären handlar om 22-åriga Kawthar Hadi, en syriska som kom till Sverige som tonåring med sin familj. Nu bor de i Luleå. Kawthar pluggar kemiteknik i Uppsala.
Hennes berättelse om livet som invandrare genomsyras av en självklarhet som glöms bort i den grovhuggna offentliga integrationsdebatten: anpassning till det svenska är en process.
Det är inte så att man kommer till Sverige och det finns två dörrar, en med skylten "Envist fasthållande vid den egna kulturen" och den andra märkt "Redo att bli svensk genast.".
Det är en process. Och ofta har individen nog ganska liten kontroll över processen. Kawthar berättar att hon och hennes syskon blir mer svenska för varje år: "Det händer automatiskt, vi väljer inte det".
Föräldrarna, som är mer färdigformade, arbetslösa och som har problem med språket, förstår det inte. Från deras horisont tycks barnen bara "härma" svenskarna.
Men föräldrarna är inte heller oförändrade. När Kawthar lade av sig slöjan var de först kritiska. Nu har de vant sig.
Helt kan Kawthar inte smälta in. Svenska ungdomars rökande, drickande och fria sexualitet rimmar inte med hennes kulturs värderingar. Men det verkar inte vara någon stor sak för henne.
"Jag är arab. Jag följer den arabiska stilen," säger hon lakoniskt. "Det är bra."
Arabisk. Jag hajar till. Det ordet används nästan aldrig längre. I debatten är det bara "muslimer", "muslimskt" och "islam".
Men den arabiska kulturen är en urgammal, ofantlig skattkammare. Den svenska kulturen är lite mer som en - etta med kokvrå.
Kawthars pappa Abbas brukade lära sina barn att recitera arabiska dikter utantill när de var små. Jag undrar, vad går igenom en kultiverad invandrares huvud när han bestämmer sig för att seriously adoptera den svenska kulturen?
Och får veta att han först och främst måste lära sig att älska juvelen i vår kulturella krona: Emil i Lönneberga.
"Vi står så trygga i vår egen kultur att andra inte kan ta ifrån oss den," säger Olofsson. Jag vet att hon inte tror att det är så enkelt, men det låter ju som om kultur var ett par skor: antingen har man dem eller så blir de stulna. Och då är man skolös - eller tvingas sätta på sig främmande skor.
Men man kan inte ta ifrån någon en kultur mer än man kan pilla ut kolatomerna ur en diamant. Och ingen vuxen kan byta kultur genom en viljeakt.
Men i den utvecklade världen lever ingen heller i en statisk kultur. Vi anpassar oss till nya betingelser, nya människor och uppfinningar. Vi kan inte föreställa oss skomodet femtio år framåt, men vi kan räkna med att vi kommer att betrakta det som högst naturligt.
Det enda som verkligen kändes viktigt ur integrationspolitisk synpunkt, när jag hade hört Helene Alms dokumentär, var jobb: vuxna människor behöver jobb. Och vi har en illa fungerande arbetsmarknadspolitik. Där måste krut läggas.
Men människor som sitter i tv-studior och dillar om den "multikulturella utmaningen" - det är oftast bara kulturell onani för etniska svenskar.
Är det för långsökt att gissa på att hon är ute efter priset som årets batikhäxa?