The Ripper
03-03-2010, 02:16 PM
Idén on en Nordisk förbundsstat är gammal och den dyker upp i den allmänna debatten då och då. Jag är ock intresserad av vad ni, skandinaverna på TA, tycker om den saken.
Som introduktion citerar jag Autonom's underbara text (http://autonom.motpol.nu/2009/10/27/nordisk-forbundsstat-%E2%80%93-nordisk-gemenskap/):
Samhällsdebattören Gunnar Wetterberg yrkar på i en tänkvärd artikel i dagens DN att de nordiska länderna bör ingå i en union som motsvarar EU, då ”En nordisk förbundsstat kan ge de nordiska länderna en internationell maktställning”. Tanken om et nordiskt förbund är inte ny, men dens uppenbara realism och fördelar framför andra överstatliga unioner, allianser och fördrag har gjort at denna tanka har förpassats sedan länge från den aktuella samtidiga politiska agendan.
Många stora ord och visioner har varit yttrat från nordbor om Norden, Nordens natur och Nordens kultur, trots det tycks även dessa patosfyllde ord landa hårt på nationalstatens begränsade föreställningar och illusioner om den egna nationens oberoende och unika ställning. Sanningen är dock att en folkgrupp och en nation alltid ingår i eller är underkastad en makt, oftast en allians, vars skydd eller förtryck den antingen accepterar eller önskar att frigöra sig ifrån. Så frågan blir, vilken makt vill man vara en del av och vilken makt vill främja den egna folkgruppens behov och önskar på bäst tänkliga och realistiska sätt.
Skribenten Wetterberg utgår i sin utläggning från status quo i Europa 2009, och anger främst ekonomiska och säkerhetspolitiska syften för en sådan union. Datumet är inte tillfälligt då Nordiskt råd möts just de här dagarna 27 – 29 oktober. Han skriver:
…Framtidsutsikterna för ett enat Norden borde vara lysande– om bara någon sätter fart. De fem nordiska länderna har drygt 25 miljoner invånare. De nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland…
Det är också angeläget. Lärdomen av den senaste finanskrisen tycks vara att öka det internationella politiska samarbetet och övervakningen. Den nya amerikanska administrationen verkar inställd på att bidra till ett sådant samarbete. Då blir det viktigare att vara med i de internationella överläggningarna på hög nivå. Vart för sig får de nordiska länderna pipa i marginalen, men förbundsstaten Norden skulle ha sin givna plats vid de flesta stora rådslagen…
Alla de nordiska länderna skulle få mer att erbjuda om deras näringsliv förstärktes av grannarna. Dagens små länder är ofta besvärligt beroende av en eller ett par branscher eller marknader. I dag är det Sverige och bilindustrin som lever farligt, Finland råkade illa ut när Sovjetunionen bröt samman, men så länge varje land ska klara sig på egen hand kan nya problem uppstå. I Finland dominerar Nokia och skogen, Norge har en svag industriell bas, men i en union skulle den större mångfalden ge stadga och fler val för unga nordbor som ska välja väg genom yrkeslivet…
Inom hans kommentars format blir självklart en sådan framställning förenklad, men inte mindre rätt för det. Och faktisk är det så att även om stora delar av Nordens industri, också den norska har flyttat utomlands, lagds ner eller ägs av utländska konsortier, så finns den tekniska know-how och yrkesmässiga fackkunskapen kvar. Norge är t.ex. världsledare inom maritim teknologi och resursutvinning, Sveriges bil- och flygindustri är trots sitt sorgliga läge, bland värdens mest avancerade, Finland har även till nyligen haft en stor skeppsindustri och har fortfarande en av världens teknologiska flaggskepp, danskarnas affärsverksamhet är trots finanskrisen en av de mest lyckade i Europa, men även viktigare är att alla de nordiska länderna inte besitter kunskap enbart inom ett område, utan har alla avancerade vetenskapliga, fackmiljön och akademiska institutioner inom många olika fält. När det kommer till naturresurser så sitter Nordens på i förhållandet till folkens storlek på världens mest resursrika områden överhuvudtaget, båda förnybara och ickeförnybara ( olja, gas, vattenkraft, skog, dyrkbar mark, fisk, metall, fauna +++ ) vilket ger enorma marknadsfördelar, då man också har förmågan att inte bara utvinna dem själv utan också förädla denna. Mindre land, områden och folkgrupper som Island, Färöarna, Grönland ( fortfarande under danska kronan ) är naturligt numerärt mindre, men det finns ingen som är underlägsna och vars gamla antagonism omöjliggör ett större samarbete. Nordisk arbetskraft är utan tvekan bland dem som håller den högsta nivån globalt, båda när det kommer till bildning och faktisk prestanda, trots decennier med socialdemokratisk försämring av allmänna bildningsinstitutioner, men minst lika viktigt, de samarbetar bäst med andra nordiska folkgrupper. Dessutom utom relativt och ytligt sett billig arbetskraft har Norden alla de komparativa fördelar som ville gjord Norden till en ekonomisk stormakt om man samlade krafterna, och med en välfärd som sannolikt vore världens bästa.
Men Wettergren berör även den gemensamma kulturen:
Med 25 miljoner invånare skulle den nordiska kulturen få en starkare bas än nu. Marknaden för nordisk litteratur, scenkonst och musik skulle bli långt större än i dag, men framför allt skulle närmandet mellan länderna ge kulturen mer att ösa ur, och korsbefruktningarna mellan länderna bli fler.
Nordismen sto starkt bland Nordens kulturella elit i Nordens senaste glänsande, men kortvariga epok, nationalromantiken, var just de historiska och kulturella banden mellan de nordiska och germanska folken blev betonad. De flesta större konstnärer från respektive nordiska länder yttrade sig i något sammanhang genom sin konst och i ord till fördel för en nordisk gemenskap, om det var Sibelius, Ibsen, Björnson, Grieg, Carl Larsson, Heidenstam, Elias Lönnrot och legioner av andra; det patriotiska gick hand i hand med det man kan kalla den nordiska längselen. Kärnpunkten i denna är naturen, och människans förhållande och relation till denna. Ingen annan plats på jorden med stora permanenta och icke-nomadiska rurala kulturer ( kultur härstammar egentligen från begreppet jord och jordvirke ), har det varit hårdare att upprätthålla liv och bosättning än för de som valde att gå nord, mot det hårdaste klimatet, men också det mest fruktbara och rena för de generationer som uthärdade. Nordens folkgrupper skapades under förutsättningar som den subarktiska geografin bjöd och fortfarande bjuder på bara man far långt norrut. Dessa förutsättningar har format de olika folkgrupparna, och beaktar man konst och kultur inom Norden för 1945, så ser man tydligt naturen som ett gemensamt fundament i den kulturella livsåskådningen. Fortfarande står naturaktiviteter och även arbete i naturen i hög kurs hos nordbor, naturen har kvarblivit som en ideal, och därför är den nordiska gemenskapskänslan inte en civilisatorisk uppkomst, eller en sorts abstrakt idé konstruktion som många andra Europeiska nationer är byggd på, utan har sitt naturliga ursprung.
Redan nu flyttar många nordbor på sig inom Norden, de flesta flyttar till Norge var Svenskar nu utgör stor del av Norges arbetskraft, men även islänningar, danskar och finnar finns det gott om. Det intressanta är att de flesta svenskar även om de kom för att jobba en period, stannar kvar. En del norrmän köper sig lantställen och stugor i Sverige. Skandinavien är en av de främsta resmål för just Skandinaver, trots massiv påtryckning för att uppleva det påstådd exotiska på någon Thailändsk eller Medelhavs turistresort, var man oavsett i stort umgås just andra skandinaver eller den egna folkgruppen.
Över tid blir de ekonomiska skälen underordnat, man ser att det finns mera som är hem än den oftast sedan länge utraderade traditionella hemorten som har ersätts av förort och uniforma omgivningar. Att flytta på sig handlar då inte om flykt, utan om att skapa det egna hemmet på ny, så som de folkgrupper som vandrade och till tider härjade i Norden gjorde genom flera tusen år för slutligen statliga och administrativa nationella gränser blev konstruerade, gränser som inte hade en organisk förankring, utan handlade om en elit som då som nu var mera intresserade av att gynna olika kontinentala intressen och sin egen roll i dessa än de egna folkens.
De upplever sig själv inte som främmande i grannlandet Norge, utan som en del av gemenskapen samtidigt som de kvarhåller sin egna regionala kultur som smälter samman med omgivningen utan att den ena utplånar eller förtrycker den andra. Det är betingat av att man trots skiljaktigheter har en hög grad av etniskt och kulturell homogenitet inom Norden, var även Finland trots en annan utgångspunkt befinner sig nära de andra nordiska folkgruppers värderingar och kulturer.
Språkproblematiken ville man, utom för finska, ( men även de kunde återuppta svenskan i sin allmänna undervisning som förut, och har redan en stor svenskspråkig minoritet ) lätt kunna motverka genom lagbunden undervisning i nordiska språk, och tillgång till program på alla de nordiska språken. Intresset för de andra ville man stärkt genom betonande av Norden som en gemensam kulturell och enhet
Försvars- och säkerhetspolitiskt är fördelarna uppenbara, man har en naturig geopolitisk intressesfär att försvara, man kan lätt träna tillsammans och man kan naturligt utveckla en gemensam välfungerande försvarsstrategi. Soldater från nordiska länder samarbetar också bra ( något som har visats i internationella operationer utomlands ) och håller en relativt jämn och hög nivå kvalitativt jämfört med varandra. Avgörande och viktigast är dock att de nordiska folken delar ett gemensamt intresse, ett intresse som är historiskt, men också som inte är präglat av den antagonism som finns mellan många andra europeiska nationer och folkgrupper som är fastlåste i destruktiva och bittra historisk strider.
Wettergreens diskuterar realistiskt olika sätt att praktiskt gå till väga, och diskurera olika alternativ på konstitution och monarkin, men vågar dock inte gå länger än att han ser denna nordiska förbundsstat som en del av EU, var man dock tillsammans bättre kan hävda ”nordiska värden”, vilket nog stämmer. Men med de enorma resurstillgångar, industri, tillgänglig arbetskraft, gemensamma värderingar, relativt homogena befolkningsgrupper, kompatibla regionala kulturer, gemensamma kulturer, utrymme, potentiell försvar kapacitet ( då Nordens utom Finlands respektive förvarsförmåga medvetet har försämrats senaste decennier ) geografiskt och strategiskt läge man gemensamt råder över, är det naturliga att ett nordisk förbund är oberoende av andra överstatliga och globala allianser. Ja, det vore ju poängen och syftet med just denna.
Gunnar Wettergren anger också Kalmarunionen, som var en union mellan kungarikena Norge, Sverige och Danmark ( 1397 – 1523 ), som sitt ideal på en sådan nordisk idealstat, och vars upplösnig inte var en resultat av folkliga inbördes stridigheter utom eliternas kamp om hegemoni i Norden och på kontinenten.
Men Norden har samarbetat konkret även i nyare tid.
Redan sedan länge finns gemensamma välfärdsordningar inom Norden, ett visst säkerhetspolitiskt samarbete, bosättningsfrihet och en gemensam arbetsmarknad oberoende av EU, som har framförhandlats och omhändertagits av Nordiskt Råd. Varför har inte ett sådant samarbete utvecklats, trots alla undersökningar och opinionsmätningar som visar att det finns en majoritet som vilja stödja ett integrerat Norden? Svaren är uppenbara, globalister utvärderar ett sådant välfungerande förbund som en fara mot hela det globalistiska konceptet. Det ville tydligen visa att folkgrupper som ligger nära varandra och som innehar vissa etniska komponenter helt enkelt fungerar bättre tillsammans. Nordens harmoni ville bli det som många andra länder som söker sig till EU för ekonomiskt bistånd, bara kan drömma om, och som vissa villa betrakta och bejaka med avund. Globalister som menar att välfungerande europeiska folk bär på en skuld till de mindre utvecklade och dåligare fungerande, och som ofta argumenterar med att man behöver de mindre utvecklade folken för att det globalkapitalistiska maskineriet skall fungera, ser med rätta en sådan relativt etniskt homogen superstat som ett hot mot hela deras globala projekt. Ett projekt som vilar på att olika folkgrupper som naturligt borde finna tillsammans heller skall vara upptagna av småliga och banala strider sig emellan medan man tvångsmässigt söker sig till abstrakta överstatliga allianser vars intresse inte är folkgruppernas, utan allianser och dens utvidgning av denna maktsfär.
För de som har en etnomasochistisk läggning, vill en nordisk förbundsstats inte bara representera implicit whiteness, men gentemot världen så som de ser det, explicit whiteness, vara en motbjudande harmonisk fungerande styggelse som värden inte har skådat sedan 1968, och vars idé måste utrotas för den hinner spridas mellan tänkande människor.
Aktiva anhängare av EU vill argumentera på alla tänkliga sätt på hur omöjligt ett sådant projekt vore, men då det inte finns rationella orsaker till att det inte skulle fungera, kommer man oftast tillbaka till de abstrakta argumenten globalister gärna använder, som i den här texten saxats från norska Morgenbladet med titeln Nordismen är død. Legg ned Nordisk Råd!, skriven av två folkpartister:
For det tredje er de nordiske politiske institusjonenes betydning som instrument for økt bevegelsesfrihet og styrket samarbeid over landegrensene i dag overgått av menneskers mulighet til å reise på egen hånd for å arbeide og bosette seg overalt innen EU, samt handelens og markedenes sammenfløkte drivkrefter. Samarbeidet i disse spørsmålene har vært så vellykket i etterkrigstiden, spesielt på 1990-tallet, at Nordisk Råd ikke lenger er nødvendig.
Vi ser hvordan store mengder informasjon flyttes mellom innbyggere, organisasjoner, foretak og land. Mulighetene til å holde seg informert, innhente fakta, debattere og legge frem forslag er nærmest uendelige. Kontakten mellom beslutningstagere er i dag raskere, tettere og mer personlige enn den var da Nordisk Råd ble skapt.
Nordisk Råds betydning i det forgangne skal ikke undervurderes, men det var den gang. Det som nå må komme på tapetet er hvordan det fremtidige samarbeidet mellom de nordiske land bør omorganiseres på en mer formålstjenlig måte. Før var det ofte en fordel med et felles nordisk samarbeid. I dag er det samarbeidet innenfor EU som gir flest fordeler.
Någon konkret argumentation finns inte, utan enbart ord, som finns i varje simpel pamflett från EU om de fyra friheter; en abstrakt fruktan sprids, om man inte är med, så går allt åt helvete, inte vad man vill åstadkomma. Varför ett direkta mellanfolkligt nordiskt samarbete skulle vara sämre än ett som inbär att hela Europa genom EU-parlamentet, EU kommissionen och värdens suveränt största byråkrati, skall vara med att förhandla och bestämma över de nordiska folkens öde, ges det aldrig svar eller konkret argumentation på.
Ett nordiskt förbund vill uppenbarligen kunna vila tungt på rationella samhällsekonomiska och strategiska och säkerhetspolitiska argumenten, men dess fundament bara kan vila på en gemensam vision, en gemensam överidentitet som rymmer de olika regionala identiteter och traditioner.
Nordens vår är måhända fortfarande långt borta, men dess röster hörs tydligare och tydligare genom det dagliga virrvarret bara man vågar att lyssna och tala om den.
Som introduktion citerar jag Autonom's underbara text (http://autonom.motpol.nu/2009/10/27/nordisk-forbundsstat-%E2%80%93-nordisk-gemenskap/):
Samhällsdebattören Gunnar Wetterberg yrkar på i en tänkvärd artikel i dagens DN att de nordiska länderna bör ingå i en union som motsvarar EU, då ”En nordisk förbundsstat kan ge de nordiska länderna en internationell maktställning”. Tanken om et nordiskt förbund är inte ny, men dens uppenbara realism och fördelar framför andra överstatliga unioner, allianser och fördrag har gjort at denna tanka har förpassats sedan länge från den aktuella samtidiga politiska agendan.
Många stora ord och visioner har varit yttrat från nordbor om Norden, Nordens natur och Nordens kultur, trots det tycks även dessa patosfyllde ord landa hårt på nationalstatens begränsade föreställningar och illusioner om den egna nationens oberoende och unika ställning. Sanningen är dock att en folkgrupp och en nation alltid ingår i eller är underkastad en makt, oftast en allians, vars skydd eller förtryck den antingen accepterar eller önskar att frigöra sig ifrån. Så frågan blir, vilken makt vill man vara en del av och vilken makt vill främja den egna folkgruppens behov och önskar på bäst tänkliga och realistiska sätt.
Skribenten Wetterberg utgår i sin utläggning från status quo i Europa 2009, och anger främst ekonomiska och säkerhetspolitiska syften för en sådan union. Datumet är inte tillfälligt då Nordiskt råd möts just de här dagarna 27 – 29 oktober. Han skriver:
…Framtidsutsikterna för ett enat Norden borde vara lysande– om bara någon sätter fart. De fem nordiska länderna har drygt 25 miljoner invånare. De nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland…
Det är också angeläget. Lärdomen av den senaste finanskrisen tycks vara att öka det internationella politiska samarbetet och övervakningen. Den nya amerikanska administrationen verkar inställd på att bidra till ett sådant samarbete. Då blir det viktigare att vara med i de internationella överläggningarna på hög nivå. Vart för sig får de nordiska länderna pipa i marginalen, men förbundsstaten Norden skulle ha sin givna plats vid de flesta stora rådslagen…
Alla de nordiska länderna skulle få mer att erbjuda om deras näringsliv förstärktes av grannarna. Dagens små länder är ofta besvärligt beroende av en eller ett par branscher eller marknader. I dag är det Sverige och bilindustrin som lever farligt, Finland råkade illa ut när Sovjetunionen bröt samman, men så länge varje land ska klara sig på egen hand kan nya problem uppstå. I Finland dominerar Nokia och skogen, Norge har en svag industriell bas, men i en union skulle den större mångfalden ge stadga och fler val för unga nordbor som ska välja väg genom yrkeslivet…
Inom hans kommentars format blir självklart en sådan framställning förenklad, men inte mindre rätt för det. Och faktisk är det så att även om stora delar av Nordens industri, också den norska har flyttat utomlands, lagds ner eller ägs av utländska konsortier, så finns den tekniska know-how och yrkesmässiga fackkunskapen kvar. Norge är t.ex. världsledare inom maritim teknologi och resursutvinning, Sveriges bil- och flygindustri är trots sitt sorgliga läge, bland värdens mest avancerade, Finland har även till nyligen haft en stor skeppsindustri och har fortfarande en av världens teknologiska flaggskepp, danskarnas affärsverksamhet är trots finanskrisen en av de mest lyckade i Europa, men även viktigare är att alla de nordiska länderna inte besitter kunskap enbart inom ett område, utan har alla avancerade vetenskapliga, fackmiljön och akademiska institutioner inom många olika fält. När det kommer till naturresurser så sitter Nordens på i förhållandet till folkens storlek på världens mest resursrika områden överhuvudtaget, båda förnybara och ickeförnybara ( olja, gas, vattenkraft, skog, dyrkbar mark, fisk, metall, fauna +++ ) vilket ger enorma marknadsfördelar, då man också har förmågan att inte bara utvinna dem själv utan också förädla denna. Mindre land, områden och folkgrupper som Island, Färöarna, Grönland ( fortfarande under danska kronan ) är naturligt numerärt mindre, men det finns ingen som är underlägsna och vars gamla antagonism omöjliggör ett större samarbete. Nordisk arbetskraft är utan tvekan bland dem som håller den högsta nivån globalt, båda när det kommer till bildning och faktisk prestanda, trots decennier med socialdemokratisk försämring av allmänna bildningsinstitutioner, men minst lika viktigt, de samarbetar bäst med andra nordiska folkgrupper. Dessutom utom relativt och ytligt sett billig arbetskraft har Norden alla de komparativa fördelar som ville gjord Norden till en ekonomisk stormakt om man samlade krafterna, och med en välfärd som sannolikt vore världens bästa.
Men Wettergren berör även den gemensamma kulturen:
Med 25 miljoner invånare skulle den nordiska kulturen få en starkare bas än nu. Marknaden för nordisk litteratur, scenkonst och musik skulle bli långt större än i dag, men framför allt skulle närmandet mellan länderna ge kulturen mer att ösa ur, och korsbefruktningarna mellan länderna bli fler.
Nordismen sto starkt bland Nordens kulturella elit i Nordens senaste glänsande, men kortvariga epok, nationalromantiken, var just de historiska och kulturella banden mellan de nordiska och germanska folken blev betonad. De flesta större konstnärer från respektive nordiska länder yttrade sig i något sammanhang genom sin konst och i ord till fördel för en nordisk gemenskap, om det var Sibelius, Ibsen, Björnson, Grieg, Carl Larsson, Heidenstam, Elias Lönnrot och legioner av andra; det patriotiska gick hand i hand med det man kan kalla den nordiska längselen. Kärnpunkten i denna är naturen, och människans förhållande och relation till denna. Ingen annan plats på jorden med stora permanenta och icke-nomadiska rurala kulturer ( kultur härstammar egentligen från begreppet jord och jordvirke ), har det varit hårdare att upprätthålla liv och bosättning än för de som valde att gå nord, mot det hårdaste klimatet, men också det mest fruktbara och rena för de generationer som uthärdade. Nordens folkgrupper skapades under förutsättningar som den subarktiska geografin bjöd och fortfarande bjuder på bara man far långt norrut. Dessa förutsättningar har format de olika folkgrupparna, och beaktar man konst och kultur inom Norden för 1945, så ser man tydligt naturen som ett gemensamt fundament i den kulturella livsåskådningen. Fortfarande står naturaktiviteter och även arbete i naturen i hög kurs hos nordbor, naturen har kvarblivit som en ideal, och därför är den nordiska gemenskapskänslan inte en civilisatorisk uppkomst, eller en sorts abstrakt idé konstruktion som många andra Europeiska nationer är byggd på, utan har sitt naturliga ursprung.
Redan nu flyttar många nordbor på sig inom Norden, de flesta flyttar till Norge var Svenskar nu utgör stor del av Norges arbetskraft, men även islänningar, danskar och finnar finns det gott om. Det intressanta är att de flesta svenskar även om de kom för att jobba en period, stannar kvar. En del norrmän köper sig lantställen och stugor i Sverige. Skandinavien är en av de främsta resmål för just Skandinaver, trots massiv påtryckning för att uppleva det påstådd exotiska på någon Thailändsk eller Medelhavs turistresort, var man oavsett i stort umgås just andra skandinaver eller den egna folkgruppen.
Över tid blir de ekonomiska skälen underordnat, man ser att det finns mera som är hem än den oftast sedan länge utraderade traditionella hemorten som har ersätts av förort och uniforma omgivningar. Att flytta på sig handlar då inte om flykt, utan om att skapa det egna hemmet på ny, så som de folkgrupper som vandrade och till tider härjade i Norden gjorde genom flera tusen år för slutligen statliga och administrativa nationella gränser blev konstruerade, gränser som inte hade en organisk förankring, utan handlade om en elit som då som nu var mera intresserade av att gynna olika kontinentala intressen och sin egen roll i dessa än de egna folkens.
De upplever sig själv inte som främmande i grannlandet Norge, utan som en del av gemenskapen samtidigt som de kvarhåller sin egna regionala kultur som smälter samman med omgivningen utan att den ena utplånar eller förtrycker den andra. Det är betingat av att man trots skiljaktigheter har en hög grad av etniskt och kulturell homogenitet inom Norden, var även Finland trots en annan utgångspunkt befinner sig nära de andra nordiska folkgruppers värderingar och kulturer.
Språkproblematiken ville man, utom för finska, ( men även de kunde återuppta svenskan i sin allmänna undervisning som förut, och har redan en stor svenskspråkig minoritet ) lätt kunna motverka genom lagbunden undervisning i nordiska språk, och tillgång till program på alla de nordiska språken. Intresset för de andra ville man stärkt genom betonande av Norden som en gemensam kulturell och enhet
Försvars- och säkerhetspolitiskt är fördelarna uppenbara, man har en naturig geopolitisk intressesfär att försvara, man kan lätt träna tillsammans och man kan naturligt utveckla en gemensam välfungerande försvarsstrategi. Soldater från nordiska länder samarbetar också bra ( något som har visats i internationella operationer utomlands ) och håller en relativt jämn och hög nivå kvalitativt jämfört med varandra. Avgörande och viktigast är dock att de nordiska folken delar ett gemensamt intresse, ett intresse som är historiskt, men också som inte är präglat av den antagonism som finns mellan många andra europeiska nationer och folkgrupper som är fastlåste i destruktiva och bittra historisk strider.
Wettergreens diskuterar realistiskt olika sätt att praktiskt gå till väga, och diskurera olika alternativ på konstitution och monarkin, men vågar dock inte gå länger än att han ser denna nordiska förbundsstat som en del av EU, var man dock tillsammans bättre kan hävda ”nordiska värden”, vilket nog stämmer. Men med de enorma resurstillgångar, industri, tillgänglig arbetskraft, gemensamma värderingar, relativt homogena befolkningsgrupper, kompatibla regionala kulturer, gemensamma kulturer, utrymme, potentiell försvar kapacitet ( då Nordens utom Finlands respektive förvarsförmåga medvetet har försämrats senaste decennier ) geografiskt och strategiskt läge man gemensamt råder över, är det naturliga att ett nordisk förbund är oberoende av andra överstatliga och globala allianser. Ja, det vore ju poängen och syftet med just denna.
Gunnar Wettergren anger också Kalmarunionen, som var en union mellan kungarikena Norge, Sverige och Danmark ( 1397 – 1523 ), som sitt ideal på en sådan nordisk idealstat, och vars upplösnig inte var en resultat av folkliga inbördes stridigheter utom eliternas kamp om hegemoni i Norden och på kontinenten.
Men Norden har samarbetat konkret även i nyare tid.
Redan sedan länge finns gemensamma välfärdsordningar inom Norden, ett visst säkerhetspolitiskt samarbete, bosättningsfrihet och en gemensam arbetsmarknad oberoende av EU, som har framförhandlats och omhändertagits av Nordiskt Råd. Varför har inte ett sådant samarbete utvecklats, trots alla undersökningar och opinionsmätningar som visar att det finns en majoritet som vilja stödja ett integrerat Norden? Svaren är uppenbara, globalister utvärderar ett sådant välfungerande förbund som en fara mot hela det globalistiska konceptet. Det ville tydligen visa att folkgrupper som ligger nära varandra och som innehar vissa etniska komponenter helt enkelt fungerar bättre tillsammans. Nordens harmoni ville bli det som många andra länder som söker sig till EU för ekonomiskt bistånd, bara kan drömma om, och som vissa villa betrakta och bejaka med avund. Globalister som menar att välfungerande europeiska folk bär på en skuld till de mindre utvecklade och dåligare fungerande, och som ofta argumenterar med att man behöver de mindre utvecklade folken för att det globalkapitalistiska maskineriet skall fungera, ser med rätta en sådan relativt etniskt homogen superstat som ett hot mot hela deras globala projekt. Ett projekt som vilar på att olika folkgrupper som naturligt borde finna tillsammans heller skall vara upptagna av småliga och banala strider sig emellan medan man tvångsmässigt söker sig till abstrakta överstatliga allianser vars intresse inte är folkgruppernas, utan allianser och dens utvidgning av denna maktsfär.
För de som har en etnomasochistisk läggning, vill en nordisk förbundsstats inte bara representera implicit whiteness, men gentemot världen så som de ser det, explicit whiteness, vara en motbjudande harmonisk fungerande styggelse som värden inte har skådat sedan 1968, och vars idé måste utrotas för den hinner spridas mellan tänkande människor.
Aktiva anhängare av EU vill argumentera på alla tänkliga sätt på hur omöjligt ett sådant projekt vore, men då det inte finns rationella orsaker till att det inte skulle fungera, kommer man oftast tillbaka till de abstrakta argumenten globalister gärna använder, som i den här texten saxats från norska Morgenbladet med titeln Nordismen är død. Legg ned Nordisk Råd!, skriven av två folkpartister:
For det tredje er de nordiske politiske institusjonenes betydning som instrument for økt bevegelsesfrihet og styrket samarbeid over landegrensene i dag overgått av menneskers mulighet til å reise på egen hånd for å arbeide og bosette seg overalt innen EU, samt handelens og markedenes sammenfløkte drivkrefter. Samarbeidet i disse spørsmålene har vært så vellykket i etterkrigstiden, spesielt på 1990-tallet, at Nordisk Råd ikke lenger er nødvendig.
Vi ser hvordan store mengder informasjon flyttes mellom innbyggere, organisasjoner, foretak og land. Mulighetene til å holde seg informert, innhente fakta, debattere og legge frem forslag er nærmest uendelige. Kontakten mellom beslutningstagere er i dag raskere, tettere og mer personlige enn den var da Nordisk Råd ble skapt.
Nordisk Råds betydning i det forgangne skal ikke undervurderes, men det var den gang. Det som nå må komme på tapetet er hvordan det fremtidige samarbeidet mellom de nordiske land bør omorganiseres på en mer formålstjenlig måte. Før var det ofte en fordel med et felles nordisk samarbeid. I dag er det samarbeidet innenfor EU som gir flest fordeler.
Någon konkret argumentation finns inte, utan enbart ord, som finns i varje simpel pamflett från EU om de fyra friheter; en abstrakt fruktan sprids, om man inte är med, så går allt åt helvete, inte vad man vill åstadkomma. Varför ett direkta mellanfolkligt nordiskt samarbete skulle vara sämre än ett som inbär att hela Europa genom EU-parlamentet, EU kommissionen och värdens suveränt största byråkrati, skall vara med att förhandla och bestämma över de nordiska folkens öde, ges det aldrig svar eller konkret argumentation på.
Ett nordiskt förbund vill uppenbarligen kunna vila tungt på rationella samhällsekonomiska och strategiska och säkerhetspolitiska argumenten, men dess fundament bara kan vila på en gemensam vision, en gemensam överidentitet som rymmer de olika regionala identiteter och traditioner.
Nordens vår är måhända fortfarande långt borta, men dess röster hörs tydligare och tydligare genom det dagliga virrvarret bara man vågar att lyssna och tala om den.