Vulpix
07-30-2009, 12:43 AM
Bosse Schön, exklusivt på Newsmill
Selma Lagerlöf sponsrade rasbiologisk skönhetstävling (http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/21/bosse-om-selma)
Publicerad: 2009-07-21, Uppdaterad: 2009-07-21
I hela sitt liv ruvade den världsberömda författaren och nobelpristagaren Selma Lagerlöf på en mörk hemlighet. Hon sponsrade världens första och enda rastävling där supersvenskar skulle koras. De som inte passade in i denna rasistiska måttstock skulle tvångssteriliseras för att skydda den svensk-germanska rasen från att förgiftas och försvagas av främmande orent blod. Det avslöjar i dag författaren BOSSE SCHÖN, expert på nazismen under förkrigstiden.
1922 grundades statens institut för rasbiologi i Uppsala efter en riksdagsmotion underskriven av bland andra högerledaren Arvid Lindman (högerpartiet) och Hjalmar Branting (s). Till chef utsågs rasforskaren Herman Lundborg som hade goda kontakter med naziledaren Birger Furugård för vilken han beklagade sig över judarnas inflytande i Sverige. En av de forskare Lundborg anställde var tysken Hans Günter som senare blev Nazitysklands stora rasteoretiker.
Institutets uppdrag var att driva en rasforskning som på sikt skulle förbättra det svenska "människomaterialet". Rasforskning var så etablerat i Sverige att det till och med fanns en tidning, "Rashygienisk tidskrift". Med rasbiologin kunde människor rangordnas, inte efter klass, utan efter arvsanlag. Lundborg varnade för att rasblandning mellan två raser ledde till förödande resultat. Deras barn skulle få sämre motståndskraft mot sjukdomar som diabetes, epilepsi och tuberkulos. Rasblandning mellan tre raser eller flera skulle leda till "ohejdad själviskhet, tyglöst leverne och brottslighet." Särskilt oroade han sig för rasblandning mellan samer och finnar. Med rashygien skulle samhället göra stora vinster. "Vi offrar utan vidare oerhörda summor till uppfostringsanstalt och fängelser för att underhålla de raselement, som genom rasbiologiska åtgärder kunna betydligt nedbringas." Raserna kunde indelas i "kompetenta och inkompetenta, dugliga och odugliga, kriminella och laglydiga." Den ena gruppen skulle få finnas kvar medan den andra skulle utrotas.
Tio tusentals svenskar besökte institutet för att klä av sig inför flera granskande läkare. De mättes och fotograferades. Sedan lades uppgifterna in i olika register för olika raser. Institutets idéer grundade sig på eutanasi, en rashygien där olämpliga individer skulle avlivas eller tvångssteriliseras. Herman Lundborg ansåg att det var dags att stoppa den pågående degenerationen och sträva efter ett "elitsamhälle" där den svensk-germanska folkstammen skulle förädlas. Sverige skulle inte "ruineras" av olämpliga rasblandade äktenskap som avlade fram nya kullar odugliga undermänniskor som blev en "börda för samhället". Rasblandning, menade han, var "förkastlig från den högre rasens synpunkt. Blandfolket når aldrig upp till den högre rasens goda kvalitet". Därför koncentrerade sig rasforskarna på att uppmuntra svenskar med goda anlag att fortplanta sig medan "undermåliga element" skulle hindras att avla barn för att säkra den svensk-germanska folkstammen. Herman Lundborg och hans assisterande raspoliser for land och rike runt med kamera och instrument för att mäta skallar. Skolbarn undersöktes givetvis, pensionärer på ålderdomshem övertalades att delta. Andra vuxna hittades i hemmet eller vid större kyrkohelger eller marknader. Och ofta tog raspoliserna folkskollärare till hjälp för att spåra rasodugliga "element" som exempelvis zigenare, tattare, resandefolk, utvecklingsstörda... De som deltog i undersökningen lovades ett foto av sig själva vilket lockade många att delta. Raspoliserna hade därför med sig framkallningsutrustning. Raserna delades in i långhuvade (dolikocefala) och korthuvade (brakycefala). Även andra uppgifter noterades: ögonfärg, hårfärg, ansiktets längd, ansiktets bredd och eventuellt skägg. Enkla tester, ansåg Lundborg, var allt som behövdes för att visa vem som kunde vara till nytta för samhället och vem som drog "det ner i smutsen".
Herman Lundborgs stora dröm var att samla ihop "material" till ett rasbiologiskt museum. Därför arrangerade han i samarbete Stockholms Dagblad en rastävling där de mest rasdugligaste av den svensk-germanska skulle koras med hjälp av foton. "Materialet" skulle sedan ställas ut på museet som dock aldrig byggdes. Rastävlingen, som utlystes hösten 1921, var begränsad till svenskar i åldern 20 till 40 år och svenskor 18 till 30 år.
Efter några veckor bad tävlingsledningen om ursäkt att de ännu inte utsett en vinnare. Juryn hade upptäckt att det fanns personer som försökt mygla sig in i tävlingen med hjälp av retuscherade bilder: "Avgörandet har dragit ut långt på tiden, beroende på svårigheter att på grundval av ett ofta måhända bedrägligt fotografisk material av avkunna dom." Det tycks som om svartmuskiga män och andra rasodugliga fuskat för att vinna något av de fina priserna . Därför krävde juryn in nya fotografier samt äkthetsintyg från på orten omdömesgilla personer som kyrkoherdar och läkare.
I februari 1922 toppade tidningen första sidan med nyheten: "En äktsvensk kvinnotyp - Stockholms Dagblads rastyptävlan avgjord". På samma sida berättade tidningen stolt den sensationella nyheten att Selma Lagerlöf stött och sponsrat rastävlingen. På insidan fanns rubriken "Extrapris, skänkta av intresserade privatpersoner". Selma Lagerlöf sponsrade med signerade exemplar av sitt arbete om sin författarkollega Zacharias Topelius samt boken Frykdalstös.
Till vinnare i damklassen korades fröken Britta Nilsson (av västgötsk släkt) från Karlskrona, som fick en "utsökt vacker kaffeservis i kontrollerat silver" i pris. I bildtexten beskrevs hon: "Detta rena, äktsvenska utseende har erhållit första priset i Stockholms Dagbladets stora landstävlan om den renaste svenska rastypen, kvinnliga tävlingsgruppen." Något förstapris utdelades aldrig i den manliga gruppen eftersom det var för få manliga tävlande och materialet alldeles för ensidigt. Andra pris gick till ingenjör Bjarne Colbjörnsson, Stockholm, som vann en guldklocka. Juryn beklagade också de få tävlande från bonde- och arbetarklassen. Den uppmanade också läsarna att skänka bilder på sig själva samt uppgifter om färg på hår och ögon. Gärna släktutredningar.
Till skillnad från andra länder i Europa har vi ingen erfarenhet av att göra upp med vårt förflutna. I Norge är det få äldre som glömt vad som utspelades under landsförrädaren Quislings styre under nazisternas ockupation under andra världskriget. 90 000 norska hushåll var på ett eller annan sätt indragna i de landsförräderiprocesser som hölls åren efter kriget. I Sverige tappade vi närminnet och drog en glömskans dimridå över Hitlersbeundran, medlöperi och eftergiftspolitik. Men tigandet är inget svar. Därför kommer skelletten att fortsätta ramla ur garderoberna. Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad är två världsberömda svenskar som i ungdomen visat sig ha varit nazianstuckna (båda valde att själva berätta). Nu är det Selma Lagerlöfs tur. Till hennes försvar ska sägas att hon fördömde judeförföljeserna i Nazityskland på 1930-talet. 1940 hjälpte hon den tyska judiska författarinnan Nelly Sachs att fly till Sverige.
Men en nation som inte kan hela sin historia är som ett hus utan grund. Vi som rotar i arkiven fortsätter att gräva fram sanningar som göms i våra arkiv - vårt kollektiva minne.
Selma Lagerlöf sponsrade rasbiologisk skönhetstävling (http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/21/bosse-om-selma)
Publicerad: 2009-07-21, Uppdaterad: 2009-07-21
I hela sitt liv ruvade den världsberömda författaren och nobelpristagaren Selma Lagerlöf på en mörk hemlighet. Hon sponsrade världens första och enda rastävling där supersvenskar skulle koras. De som inte passade in i denna rasistiska måttstock skulle tvångssteriliseras för att skydda den svensk-germanska rasen från att förgiftas och försvagas av främmande orent blod. Det avslöjar i dag författaren BOSSE SCHÖN, expert på nazismen under förkrigstiden.
1922 grundades statens institut för rasbiologi i Uppsala efter en riksdagsmotion underskriven av bland andra högerledaren Arvid Lindman (högerpartiet) och Hjalmar Branting (s). Till chef utsågs rasforskaren Herman Lundborg som hade goda kontakter med naziledaren Birger Furugård för vilken han beklagade sig över judarnas inflytande i Sverige. En av de forskare Lundborg anställde var tysken Hans Günter som senare blev Nazitysklands stora rasteoretiker.
Institutets uppdrag var att driva en rasforskning som på sikt skulle förbättra det svenska "människomaterialet". Rasforskning var så etablerat i Sverige att det till och med fanns en tidning, "Rashygienisk tidskrift". Med rasbiologin kunde människor rangordnas, inte efter klass, utan efter arvsanlag. Lundborg varnade för att rasblandning mellan två raser ledde till förödande resultat. Deras barn skulle få sämre motståndskraft mot sjukdomar som diabetes, epilepsi och tuberkulos. Rasblandning mellan tre raser eller flera skulle leda till "ohejdad själviskhet, tyglöst leverne och brottslighet." Särskilt oroade han sig för rasblandning mellan samer och finnar. Med rashygien skulle samhället göra stora vinster. "Vi offrar utan vidare oerhörda summor till uppfostringsanstalt och fängelser för att underhålla de raselement, som genom rasbiologiska åtgärder kunna betydligt nedbringas." Raserna kunde indelas i "kompetenta och inkompetenta, dugliga och odugliga, kriminella och laglydiga." Den ena gruppen skulle få finnas kvar medan den andra skulle utrotas.
Tio tusentals svenskar besökte institutet för att klä av sig inför flera granskande läkare. De mättes och fotograferades. Sedan lades uppgifterna in i olika register för olika raser. Institutets idéer grundade sig på eutanasi, en rashygien där olämpliga individer skulle avlivas eller tvångssteriliseras. Herman Lundborg ansåg att det var dags att stoppa den pågående degenerationen och sträva efter ett "elitsamhälle" där den svensk-germanska folkstammen skulle förädlas. Sverige skulle inte "ruineras" av olämpliga rasblandade äktenskap som avlade fram nya kullar odugliga undermänniskor som blev en "börda för samhället". Rasblandning, menade han, var "förkastlig från den högre rasens synpunkt. Blandfolket når aldrig upp till den högre rasens goda kvalitet". Därför koncentrerade sig rasforskarna på att uppmuntra svenskar med goda anlag att fortplanta sig medan "undermåliga element" skulle hindras att avla barn för att säkra den svensk-germanska folkstammen. Herman Lundborg och hans assisterande raspoliser for land och rike runt med kamera och instrument för att mäta skallar. Skolbarn undersöktes givetvis, pensionärer på ålderdomshem övertalades att delta. Andra vuxna hittades i hemmet eller vid större kyrkohelger eller marknader. Och ofta tog raspoliserna folkskollärare till hjälp för att spåra rasodugliga "element" som exempelvis zigenare, tattare, resandefolk, utvecklingsstörda... De som deltog i undersökningen lovades ett foto av sig själva vilket lockade många att delta. Raspoliserna hade därför med sig framkallningsutrustning. Raserna delades in i långhuvade (dolikocefala) och korthuvade (brakycefala). Även andra uppgifter noterades: ögonfärg, hårfärg, ansiktets längd, ansiktets bredd och eventuellt skägg. Enkla tester, ansåg Lundborg, var allt som behövdes för att visa vem som kunde vara till nytta för samhället och vem som drog "det ner i smutsen".
Herman Lundborgs stora dröm var att samla ihop "material" till ett rasbiologiskt museum. Därför arrangerade han i samarbete Stockholms Dagblad en rastävling där de mest rasdugligaste av den svensk-germanska skulle koras med hjälp av foton. "Materialet" skulle sedan ställas ut på museet som dock aldrig byggdes. Rastävlingen, som utlystes hösten 1921, var begränsad till svenskar i åldern 20 till 40 år och svenskor 18 till 30 år.
Efter några veckor bad tävlingsledningen om ursäkt att de ännu inte utsett en vinnare. Juryn hade upptäckt att det fanns personer som försökt mygla sig in i tävlingen med hjälp av retuscherade bilder: "Avgörandet har dragit ut långt på tiden, beroende på svårigheter att på grundval av ett ofta måhända bedrägligt fotografisk material av avkunna dom." Det tycks som om svartmuskiga män och andra rasodugliga fuskat för att vinna något av de fina priserna . Därför krävde juryn in nya fotografier samt äkthetsintyg från på orten omdömesgilla personer som kyrkoherdar och läkare.
I februari 1922 toppade tidningen första sidan med nyheten: "En äktsvensk kvinnotyp - Stockholms Dagblads rastyptävlan avgjord". På samma sida berättade tidningen stolt den sensationella nyheten att Selma Lagerlöf stött och sponsrat rastävlingen. På insidan fanns rubriken "Extrapris, skänkta av intresserade privatpersoner". Selma Lagerlöf sponsrade med signerade exemplar av sitt arbete om sin författarkollega Zacharias Topelius samt boken Frykdalstös.
Till vinnare i damklassen korades fröken Britta Nilsson (av västgötsk släkt) från Karlskrona, som fick en "utsökt vacker kaffeservis i kontrollerat silver" i pris. I bildtexten beskrevs hon: "Detta rena, äktsvenska utseende har erhållit första priset i Stockholms Dagbladets stora landstävlan om den renaste svenska rastypen, kvinnliga tävlingsgruppen." Något förstapris utdelades aldrig i den manliga gruppen eftersom det var för få manliga tävlande och materialet alldeles för ensidigt. Andra pris gick till ingenjör Bjarne Colbjörnsson, Stockholm, som vann en guldklocka. Juryn beklagade också de få tävlande från bonde- och arbetarklassen. Den uppmanade också läsarna att skänka bilder på sig själva samt uppgifter om färg på hår och ögon. Gärna släktutredningar.
Till skillnad från andra länder i Europa har vi ingen erfarenhet av att göra upp med vårt förflutna. I Norge är det få äldre som glömt vad som utspelades under landsförrädaren Quislings styre under nazisternas ockupation under andra världskriget. 90 000 norska hushåll var på ett eller annan sätt indragna i de landsförräderiprocesser som hölls åren efter kriget. I Sverige tappade vi närminnet och drog en glömskans dimridå över Hitlersbeundran, medlöperi och eftergiftspolitik. Men tigandet är inget svar. Därför kommer skelletten att fortsätta ramla ur garderoberna. Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad är två världsberömda svenskar som i ungdomen visat sig ha varit nazianstuckna (båda valde att själva berätta). Nu är det Selma Lagerlöfs tur. Till hennes försvar ska sägas att hon fördömde judeförföljeserna i Nazityskland på 1930-talet. 1940 hjälpte hon den tyska judiska författarinnan Nelly Sachs att fly till Sverige.
Men en nation som inte kan hela sin historia är som ett hus utan grund. Vi som rotar i arkiven fortsätter att gräva fram sanningar som göms i våra arkiv - vårt kollektiva minne.