Låt oss nu följas åt på en vandring genom Dalarnas bygder och se på folktyperna. Även om naturligtvis på många håll omflyttningar och omgiften verkat utjämnande, så ha vi sannerligen ännu i de flesta trakter tillräckligt material härtill. - Vi göra nu ej som Forsslund, att vi följa Älven "från källorna till have", utan resa med turistströmmen söderifrån in över dalgränsen vid Krylbo. Här nere ligger ju vad man kallat Dalarnas Bergslag. Där ej, såsom närmast omkring Krylbo, de flesta gårdarna gått ur hand i hand under och även före förra världskriget, sitta ännu ättlingar till myndiga bergsmän på de stora röda gårdarna. De äro gärna av Karlfeldts typ, kroppsligen och andligen axelbreda gestalter med energiska drag och ofta kraftig haka. Håret är gärna rätt mörkt, även om ögonen nästan alltid äro ljusa, grå eller gråblå, sällan rent blå. Över huvud taget höra bergsmännen här till Sveriges andligen och kroppsligen bäst utrustade människor. Endast här och där kring masugnar och bruk märkas starkare inslag av främmande art, från walloner och tyska bergsmän. De senares inverkan var nog viktigare beträffande gruv- och hyttkonst samt olika slags smide än direkt beträffande ras och typ. Bergsmännens ofta rätt mörka hår kanske dock delvis kommer därav, men även som vi senare skola få se genom invandring av mer mörklagda människor från övre Dalarnas fattiga skogsbyar. Wallonättlingar träffas nästan endast vid ett par bruk som Homdal och Stjärnsund. För övrigt äro de mycket sällsynta. - De flesta wallonerna kommo ju till Uppland och Östergötland. Endast som uppblandade och i andra hand nådde de Dalarna.

Även de under stormaktstiden rätt talrikt invandrade finnarna, både skogstorpare och bruksarbetare, äro nu nästan försvunna, både som typ och som släkttradition. Tattare ha vi på ett par ställen, framför allt ej långt från Krylbo, dock i regel knappt så mycket att det stör. Med den bofasta befolkningen ha de dessbättre endast föga blandat sig. En del av de härboende tattarna äro som bekant musikaliska och spela ofta på dansbanorna.

Naturligtvis äro socknarna inom detta stora bergslagsområde i någon mån olika. Bondbygden i Husby är ovanligt oblandad och blond, Hedemora landsförsamling däremot har tydligen en del inslag av främmande mörklagda bergsmän. I södra delen av By märkas en del inslag av de "trindskalliga" upplänningarna (med finska rasinslag komna över Ålands hav). Norra delen av By åter har ett ovanligt ståtligt, nordiskt renrasigt folk.

Komma vi längre uppför älven in i Tuna-bygden, bli gårdarna i genomsnitt mindre och befolkningen ock något mindre ståtlig. Ej sällan ses här smala ansikten och ljusblå ögon av samma skäl som Västdalarna; vi skola litet senare tala därom. Några tattarfamiljer, delvis inkomna rätt sent hit från Jämtland, finnas också här, men även i Tunabygden ha de föga blandat sig med de infödda. Södra delen av Svärdsjö befolkas av ett undersätsigt blont släkte, liknande det i Husby. - Märkligt nog har den bekante "Fet-Mats", den jättelike gruvdrängen, som på 1700-talet störtade ned i Falu gruva och sedan genom vitriolens konserverande inverkan en mansålder senare återfanns, alldeles orörd till bull och hår, ännu nära släktingar i en av socknens åtminstone numera mest småväxta byar.

Norra delen av Svärdsjö däremot bebos av ett synnerligen högvuxet släkte - den nuvarande bonden på Isala, Sven Elfssons ättling i rätt nedstigande led, är sålunda inemot två meter. Delvis ännu högväxtare är Enviken, där kroppslängden i Övertänger i medeltal nästan når 180 cm. och därmed tävlar med Dalarnas högväxtaste bygd, norra Rättvik. - Redan nu kunna vi i förväg säga att denna högväxthet beror på inslag av hälsingar som för länge sedan kommit den gamla stråkvägen norrifrån över sjöarna.

I Västerbergslagen är folket något blondare och lägre till växten men för övrigt av ungefär samma typ som i övriga bergslager i landskapet. Endast i översta socknen, Grangärde, ha vi nämnvärt andra inslag, framför allt då ifrån socknens stora finnmarker - men ibland även av tattare. Grangärdefolket har över huvud taget i förhållande till den låga om än undersätsiga växten påfallande stora huvuden, så särskilt i byn Botåker, som med omkring 58 i medeltal som hattnummer, har Dalarnas rekord i detta avseende. "Botåkerskallarna" äro också sedan gammalt beryktade i hela trakten.

Vi ha härmed i all hast genomfarit det s. k. nedre Dalarna, vars folk förr kallade sig bergsmän och ej ville lystra till namnet dalkarlar. Övre Svärdsjö och Enviken äro dock till natur och folkliv redan mera likt det verkliga Dalarna.