Härmed har vi gått Dalarna runt, om vi bortse från Finnmarkerna, som senare skola behandlas i all korthet. Växlande har typen varit liksom natur och kultur. Några gemensamma drag gentemot det övriga Sverige kunna knappast framhållas, även om huvudformen i genomsnitt är något längre och smalare än i regel annars, under det ansiktena äro något kortare och bredare än vanligt. Håret är i regel något mörkare och näsorna kanske oftare konkava än i övriga delar av landet. Rött hår är påfallande sällsynt. Värmlänningarna äro t. ex. 4-5 gånger så ofta rödhåriga som dalkarlarna. Kroppslängd och ögonfärg visa knappast några avvikelser mellan medeltalet för Dalarna och för hela landet. I sin helhet verkar dock dalkarlen i regel något grövre, undersätsigare segare och mera hopbiten än de sorglösare svenskarna neråt landet. Men här avspeglas också i viss mån tidigare släktens hårda kamp mot en kargare natur.

Detta gäller genomsnittstypen och innebär blott, att de stora motsatserna inom landskapet härvid ofta ungefär taga ut varandra. Ty sådana motsatser finnas ju, som vi redan märkt, i hög grad. Så äro människorna i södra Dalarna upp till Siljan, ja ännu delvis i Mora, i regel ungefär av svensk medellängd eller något därunder, ofta rätt undersätsiga och med breda ansikten. I många trakter äro här näsorna något bredare och oftare konkava än inom landet i övrigt. Håret är mest brunaktigt askblont i olika nyanser, med åren dock tämligen mörka, ögonen blå eller blågrå, sällan rent blå. Gärna är det praktiskt lagda, tryggt gemytliga människor. Det är en typ som kännetecknar stora delar av inre Sverige och även Norge. Efter Västmanland, där den är särskilt framträdande, har den kallats Västmanlandstypen.

Inom sig är denna sistnämnda människogrupp naturligtvis ej enhetlig, även bortsett från sena, här delvis redan nämnda inslag. Framför allt äro bergsmännen vissa trakter något större till växten med hårdare drag och större näsor samt i regel något mörkare hår. (Vi ha redan frågat oss, om detta beror på främmande inslag eller ej; det förra är sannolikare, men ej alldeles säkert.) I Västerdalarna och inom stora delar av Tunabygden äro ansiktena i regel smalare än annars och kroppslängden ofta något högre än i mell. Dalarna (men lägre än i gränstrakterna mot Hälsingland). Håret är lika ljust som förra området, ehuru mer askblont än där, och ögonen ännu ljusare, ganska ofta rent blå. I sina mest utpräglade exemplar är detta en något smärtare och finare typ, som väl inkommit från Värmland, där den i Selma Lagerlöfs Gösta Berling fått en klassisk representant. För övrigt är den utbredd över stora delar av Götaland, varför den också kallas götatypen, ävensom i södra och syd-västra Norge m.m. De (nord-)engelsmän och skottar, som äro av nordisk typ, tillhöra också närmast denna underras.

Det tidigare nämnda storväxta folket i Enviken, Rättviks tingslag o.s.v. åter liknar mest hälsingarna (i Sverige), och trönderna i Norge, samt säges vara av tröndetyp. De äro Sveriges mest högvåxta människor och ha något bredare ansikten än götatypen, men litet smalare än hos västmanlandstypen. Hår- och ögonfärg är mer eller mindre ljust blond, näsformen ungefär den vanliga i Sverige. Deras kynne är något hårdare och kargare än götatypernas.

Av våra inhemska dalatyper ha vi nu blott att nämna tydalstypen. Som sagt är detta en mörk och grov typ, sannolikt rester av Nordens äldsta befolkning. Den träffas också i övriga världen i trakter, dit den verkar som undanträngd, såsom västra Irlands myrtrakter samt nordvästra Spaniens, Kanarieöarnas och Marockos berg. Likheten mellan våra älvdalspojkar och beväring från Kanarieöarna är ofta mycket stor, även om naturligtvis inom båda grupperna många typer finnas, som ej erinra om varandra, så nordtyper i Älvdalen och spansk-mediterrana typer på Kanarieöarna.

Är sålunda tydalsrasen förmodligen äldst på täppan så måste naturligtvis de andra raserna eller typerna ha kommit in senare. Västmanlandsrasen torde redan under senare delen av stenåldern trängt norrut utmed älven och dess grenar. Yngre äro däremot de båda andra grupperna. Förmodligen kommo dessa åtskilligt efter Kr. f., kanske t.o.m. först under vikingatiden. Människor av götatyp, som redan under stenåldern utmed Vänerstränderna torde trängt in i Värmland, korsade nu den djupa och besvärliga "tio-milaskogen" mellan Klarälven och Västerdalälven samt fortsatte så nedför den senare. Märkligt nog bildar denna götatyp ännu huvudmassan av befolkningen så långt in i landskapets hjärta som Häradsbygden i Leksand, i västra Gagnef samt i stora delar av Tunabygden, så att den nästan som en kil tränger in i västmanlandstypens kärnområden inom landskapet. Kanske man kan tänka sig att detta ej skett fredligt utan under häftiga strider mellan forntidens bygdehövdingar, men det är ju bara fantasi och man vet intet därom (ej ens genom några fornfynd).

Något mera vet man däremot om tröndetypernas historia i Dalarna. Gamla traditioner och fornsagor, bl.a. förekommande i Snorre Sturlasons Edda, berätta om stora utvandringar efter krig i Tröndelagen. Med folk och fä drog en del av den underlågsna parten in i Jämtland, där man dock kringgick den redan tätt befolkade Storsjö-bygden och slog sig ned i landskapets södra och sydöstra, då ännu föga bebyggda delar, (vilka ännu i våra dagar avvika genom sin storväxthet från övrigt Jämtland) . En del fortsatte ned i Hälsingland, där de dock på grund av sveakungens sjömakt undveko kusttrakterna och i stället koloniserade det inre, som då förmodligen var mycket glest befolkat. Tydligen kom man då ibland även in Dalarna, ty folktypen på vardera sidan om landskapsgränsen är här precis densamma. Det sistnämnda kan ej ha skett i alltför sen tid, då inga släktsägner och endast få likheter i folkmålet sammanbinder västra Hälsingland med Rättviks tingslag och Enviken. Dessa forntida invandrare från tröndelagen voro dock, sedda ur historisk synvinkel, av till stor del svensk härstamning i det att Tröndelagen ännu tidigare, både under järn- och stenåldern fått mottaga en stor del av sitt dåvarande folk från Sverige.

Den sista slutna invandringen i landskapet var väl den av norrmän, mest (norska) österdalingar, till Särna och Idre och skedde någon gång under medeltiden - tidigare torde man blott haft sina jaktmarker, fiskevatten och fäbodar däruppe.

Över huvud taget har fäboddriften och fiskefärderna ofta visat vågen för senare nybyggen. Härom ha ju flera sägner upptecknats, såsom t. ex. att Bjursås förr varit fäbodar under Ål, öje under Mora o.s.v. Man får härvidlag tänka sig, att tydalingarna alltmer undanträngdes inåt skogarna av de olika blonda grupperna. Karl Trotzig, den berömde ordföranden i Dalarnas Hembygdsförbund, trodde på sin tid, att man kunde spåra denna motsättning en del sägner, som handlade om gräl och strider mellan bönderna utmed älven och en mörklagd, halvmytisk stam, ån kallad "hedningar" eller "skogsfinnar", än jättar eller troll inne i skogarna. Förf. har också åtminstone tidvis lutat däråt, även om det måste erkännas, att liknande sägner berättas från många trakter, där det aldrig torde funnits någon dylik mörk urbefolkning att undantränga. Förmodligen ligger dock i vårt fall någon sanning häri, särskilt om man jämför detta med en del uppgifter i de forntida norska släktsagorna. Här talas flera gånger om namngivna och historiskt väl kända personer som ättlingar till dylika halvtroll eller jättar. Deras typ skildras ungefär som mycket grova tydalingar: med grov och undersätsig växt, bredknotiga ansikten och breda näsor samt mörka i hår, ögon och hy. Sedermera kunna ju sägnerna därom vandrat till andra delar av Sverige, där det historiska underlaget saknas.

Ett svagt inslag av blonda, småväxta samt rätt rundhuvade människor ha v ii vissa byar i Mora m.m. Då denna typ har så liten utbredning i Dalarna, behöva vi ej nårmare gå in därpå.