Den populära uppfattningen är ju den, att varje landskap har sin förhärskande folktyp, även om naturligtvis skillnaden mellan landskapstyperna ej tänkes vara alltför stor. Denna olikhet skulle ej blott bero på uttal, uppträdande eller andra yttre, mer eller mindre helt av omgivningen beroende egenskaper, utan åtminstone i någon mån komma av en annan arvstyp. Skåningens trinda ansikte och feta figur gentemot göteborgarens beror ej bara på mer mat och mindre sport o.s.v. Villigt, ofta alltför villigt, äro dessa föreställningar övertagna av arbeten i folklig geografi, hembygdsbeskrivningar m.m. Även om i dessa uppfattningar oftast endast ligga uns av sanning, äro de ej blott intressanta som prov på folkets iakttagelser och föreställningar, utan även för den bakomliggande verklighetens skull.

Frågar man folk, vad som man anser utmärka dalkarlen, så blir de oftast svaret skyldiga. Denna ovisshet gäller även inom litteraturen. Dels har den nationella romantiken så förgyllt upp dalkarlen, att han i motsats till andra landskaps folk kommit att stå på en piedestal föga lämplig för en realistisk karakteristik. Dels har man ofta haft så mycket att säga om folkdräkt, folkmål och uppträdande att föga blir över att skildra själva folktypen. Naturligtvis finnas här och där ansatser. En bekant svensk kulturperson talar sålunda på ett ställe om dalkarlarnas smala skarpskurna ansikten, en annan däremot, kanske med tanke på Zorns modeller, om de trinda, bredansiktade kullorna.

Det hela bottnar nog delvis däri, att Dalarna så att säga ej är ett enda utan en hel grupp av landskap - redan namnet är ju i flertal. Dalarna är verkligen en mångfald kanske mer ån något annat landskap, t.o.m. beträffande naturen med sådana motsatser som mellan ekdungarna och herrgårdarna nere vid Krylbo och renarna på Städjans eviga (om än sommartid små!) snöfält. Detsamma gäller också beträffande näringsliv mellan bergsbruk och storgårdar i söder och småbönder i norr. Allt detta har naturligtvis i viss mån direkt eller indirekt inverkat på folktypen.

Men härmed är ej allt sagt. Mer än folket i andra landskap, ja än i andra skogsbygder, ha dalkarlarna älskat att utbilda sina lokala egenheter i varje socken och by i dräkt, mål och seder. Man kan säga, att detta beror på folklynnets underliga förening av särhåg och flockhåg, för att använda Nordenstrengs försvenskningar av orden individualism och kollektivism. Men då detta endast till helt ringa del har med rasen att göra, måste orsakerna därtill sökas på annat håll, främst i dalkarlens av historiska skäl framkallade starka självkänsla samt i de stora byarna, som naturligtvis lätt blevo härdar för självtillräcklighet. Dessa stora byar äro något för Dalarna och egentligen för övrigt endast österdalarna utmärkande - vad det nu kan ha berott på är ej klart, men naturligtvis står det, både som orsak och följd i samband med sommarutvandringar, både till fäbodar och i senare århundraden "herrarbete" nedåt landet. Byarna användes med andra ord egentligen endast som vinterbostad och deras närmaste omnejd behövde därför ej året om livnära hela befolkningen.

Säkert är däremot, att denna bybornas självkänsla haft typbildande följder, i det att giften utanför byn förr sällan förekommo och knappast tolererades. Så har detta redan direkt gynnat uppkomsten av särpräglada bytyper. Men det har även i Dalarna funnits så att säga material att taga av för variation. Dalfolket är nämligen till sin härstamning av för svenska förhållanden ovanligt blandat ursprung. Folkströmningar ha här i Sveriges hjärta mötts från olika håll. Komma så till innflyttade tyskar, walloner, finnar, zigenare och t.o.m. lappar, så förstår man huru i varje by nästan kan ha renodlats en typ något olika edn närmaste omnejden och än mer den i socknarna några mil därifrån.

Naturligtvis få dylika typmotsatser ej överdrivas. En genomresa kines skulle nog svårligen märka någon skillnad, knappt heller en nordamerikan med sin genom folkvirrvarret i sitt hemland avtrubbade iakttagelseförmåga. Men för en svensk i vårt jämförelsevis enhetliga land förefaller det vara en ganske stor skillnad, om t.ex. i en socken en viss folktyp utgör låt oss säga en tredjedel eller t.o.m. hälften, i en annan bara tiondel eller tjugondel, under det en annan typ kanske tvärtom är vanligare i den andra socknen än i den förra. Och ändå kanske hälften av folket eller mer i båda socknarna äro ungefär samma medelsvenssontyp. Märkligt nog kan man säga att skillnaderna i kroppslig typ nästan märks mera nu enn förr, då man ej förbryllas av de stora olikheterna i dräkt och seder, när alla gå klädda och uppträda ungefär på samma sätt.