Härmed lämna vi den förhistoriska och sagotiden. Vi komma nu in på invandringar, som äro väl bestyrkta av källorna och varom t.o.m. delvis ännu pålitliga släkttraditioner tala. Den första av dessa invandringar var den under tyska "garparna", mest på 1300-talet. En del kommo som köpmän, men de flesta drogos hit av de nyupptäckta gruvorna på silver, koppar och järn. Man kan nästan säga att de grundlade Dalarnas bergshantering.¹ Snart blevo de dock goda svenskar - Engelbrekt härstammade ju från en av dem. Mest var det väl nord- och mellantyskar - en del tyckas f. ö. ha varit från Hartz, det nordligaste tyska bergsbruksområdet - och därför ej alltför olika oss. Då de dessutom av naturliga skäl slogo sig ned i de trakter, som redan voro eller blevo de tätast befolkade, är det ej märkvärdigt, att få rasliga spår numera märkas efter dem. (De viktigaste spåren är numera i ortnamn som Garphyttan, Garpenberg och andra på garp - Königshyttan, Tyskhyttan, Saxhyttan o.s.v. men det hör ju ej direkt hit.) Däremot har intet tyskt släktnamn kvarlevt i Dalarna ända sedan medeltiden. Landskapets "gamla" tyska släkter äro högst från stormaktstiden såsom Frunck, Trotzig, Knorring, Nentzel(-l) eller Nauclér (det sistnämnda namnet är nämligen egentligen tyskt, trots sin numera franska form). De flesta av Dalarnas nu förekommande tyska släktnamn ha kommit in ännu senare.

Ett stycke in på stormaktstiden fingo vi ännu en invandring av bergsmän men från annat håll, nämligen wallonerna. Holländaren Louis de Geer, som hjälpte till att finansiera Gustav Adolfs krig, medtog för att upphjälpa vår bergshantering några hundra familjer av erfarna bergsmän till sina järnbruk Finspång i Östergötland och Lövsta i Uppland. De flesta kommo från Belgien, varifrån de såsom protestanter måst fly på grund av katolikernas förföljelser. I allmänhet voro de av fransk-wallonsk härstamning, men en del voro tyskar. Av den nutida folktypen därstädes, ävensom av utseendet på de walloner, som ännu äro någorlunda oblandade, framgår att de voro åtskilligt mörkare och mer småväxta än svenskarna, dock kraftiga och energiska. Ansiktsformen var mycket växlande, både breda och smala ansikten förekommo. Läpparna voro snarast något fylligare, och håret ej sällan tätare lockigt än hos oss i gemen. Någon enhetlig typ fanns således ej ens vid invandringen och finns ännu mindre efter århundradenas blandning med svenskar. De rätt få wallonättlingar, vi ha i Dalarna, främst vid Stjärnsund, Hofors samt h.o.d. i Västerbergslagen, se numera i regel mycket svenska ut och avvika blott ibland genom släktnamn, såsom Anjou, Ansell, Birath, Bouvin (Bouveng), Dandanell, Faleij, Garney, Gauffin, Gille, Goude, Gäfvert, Herou, Hübinette, Kock, Lemoine, Peirrou, Pousette, Tillman, Tongring o.s.v. - även annars har naturligtvis till Bergslagen inkommit en del utlänningar, ehuru endast som enstaka fackmän ej i störe skaror. Mest var det som sagt tyskar - släkten Gahn är dock t. ex. från Skottland, Nisser sannolikt från Slesvig-Holstein. - Antalet Dala-släkter av judiskt ursprung är mycket ringa och hit torde ej ens här höra dem, som heta Lewin (Levin), vilket ju annars i regel är ett judiskt släktnamn (bildat av förnamnet Levi).

Ungefär samtidigt med wallonerna eller något tidigare inkommo en hel del finnar till Sverige. Enstaka dylikt hade t.o.m. hittat dit ännu tidigare, åtminstone vid medeltidens slut,