Vi följa nu den urgamla vägen till övre Dalarna utmed älven. Just på gränsen mellan landskapets huvuddelar närma sig bergen varandra och lämna endast övrigt för trafiken ett smalt stråk i och utmed älven. Otaliga ha de forbönder varit som dragit fram här, otaliga de båtkarlar, som stakat sig fram i älven. Men - "där åtelen är, dit församla sig ock örnarna" - . Krogar, både tillåtna såsom Gagnbro-krogen och "Kom till måtta", men även mer eller mindre otillåtna lönnkrogar florerade här naturligtvis förr, "där man bytte hästar, söp och slogs". Hit samlades då även en del tattare och annat löst folk. Nu äro dessa nästan borta, även om en del av deras blod så att säga färgat av sig här och där på de hederliga små-bönder, som nu befolka trakten. Långlagda ansikten med krokiga näsor äro här ej ovanliga bland dem, likaså mörka, mycket småväxta typer av utpräglat sydländskt utseende. Sannolikt äro de ej alla tattarättlingar ens i avlägsna led, utan härstamma väl delvis från andra främmande gårdfarehandlare och dylika, kanske från södra Europa, som fordom dragit vägen förbi och blivit kvar vid denna gamla knutpunkt.

Just detta folk har dock funnit en som förhårligar det, den tyske forskaren Schmidt, som reste där under romantikens högsäsong omkring 1800. Han är alldeles hänförd över de ståtliga jättegestalter, han här såg vid ingången till "de hårdade, djärva och fria dalkarlarnas land". Men romantik och verklighet är ju ej detsamma.

Även i södra och mellersta Gagnef år folket nästan lika småvuxet. - Gagnefs socken har nog den lägsta medellångden i hela Dalarna - ehuru ofta blont och bredansiktat samt med en viss beställsam ettrighet. Ej utan skäl skälldes Gagnesarna förr vid marknader och regementsmöten för "flugor". Uppkomsten av dylika sockenöknamn står i regel i ytterst lös eller ingen alls förbindelse med de öknämndas kynne och typ. Här passar dock öknamnet tydligen bra, även om detta blott är en ren tillfällighet. Längre norrut i norra Gagnef, delar av Djura och än mer i Ål är kroppslängden åter något större och färgerna mörkare. Ål är den enda socken i övre Dalarna, dit bergverksdriften nådde i större utsträckning och det är inte utan, att man här känner igen den ovan nämnda bergslagstypen.

Kommer man sedan in i Leksand, är man i en av de mest "nordiska" bygder i hela världen. F. ö. är folket här sen gammalt känt för godsinthet och hyfsning. Detta gäller ej minst Häradsbygden, vars ofta askblonda och blåögda folk med fina, raka näsor har ett ganska aristokratiskt tycke. Sannolikt rör det sig om västerdalska inslag i mycket gammal tid. Rönnäs fjärding med de urgamla byarna Tibble och Ulvi är småväxtare och trindare, under det att i norra Leksand inslag märkas framför allt av de högväxta grannarna i Rättvik, men även ibland av mörka typer av kanske främmande ursprung. - Ehuru något mörkare har Siljansnäs i övrigt en mycket nordisk och framför allt synnerligen kraftfull befolkning - i ett par byar tävlar kroppslångden med den i Rättvik. Endast socknens västligaste del är genom svaga inslag av finnar, kanske även vänjansbor och andra, delvis mer småvuxen och blandad.

Vi övergå nu till Rättvik, vilket ju av gammalt är känt för sitt stolta ståtliga folk, högvuxet, mest mörkblont och med rätt stora, raka näsor samt något hårda drag. Naturligtvis är en så stor socken ingalunda enhetlig. Västra Råttvik (Vikarby fjärding) är rätt blandat med bl. a. inslag av det mer bredhuvade morafolket, men särskilt i Vikarbyn självt även av en del mörklagda element. Sörbygge fjärding har däremot i en del byar många typer av synnerligen aristokratiskt snitt med ibland ljust rödblont hår. Högväxtast och kanske t. o. m. europeiskt rekord är dock norra Rättvik (Gärdsjö fjärding), där svenskpomraren E. M. Arndt, som i motsats till den ovannämnda Schmidt var en skarp iakttagare, på sin tid (omkr. 1800) tyckte sig finna urtypen för dalkarlen.

Rättviks s. k. finnmark har numera föga av finnättlingar, utan bebos av en något blandad befolkning av rättvikstyp, men mörkare och med rätt ofta krokiga näsor.

Boda socken i norr, förr en fjärding av Rättvik, har ännu folk av ungefär samma typ, ehuru det tidigare nämnda österländska inslaget i vissa byar nära kyrkan är påfallande märkbart. Andra byar åter äro synnerligen blonda och nordiska. I nästa socken, Ore, ha vi ungefär samma typer, även om här börjar märkas starkare inslag av den mörka inhemska överdalska typ, som vi senare skola närmare beskriva. Byn Arvet och även Näsbyn äro däremot blonda och kända för sitt ovanligt ståtliga folk.