Vi komma så in i Orsa, som hyser en starkt övervägande mörkhårig, ehuru ofta rätt ljusögd befolkning av medellängd eller däröver, men dock kortvuxnare än Rättviks tingslag. Ansiktsformen är däremot ungefär densamma som där, ja, svagt böjda näsor äro vanliga, utan att man väl dock alls bör tänka på något tattarinslag. Mörkast är gränsbyn mot Ore, Skattungbyn, som har en ovanligt vacker befolkning ofta med mahognybrunt (således mycket mörkt rödbrunt) hår och gärna melerade ögon. Jämte dessa ses här även påfallande ljusblonda typer, ävensom enstaka finntyper från Orsa finnmarker, ja, t. o. m. en gnutta lappblod i en eller ett par familjer - den enda plats i hela Dalarna där jag med säkerhet kunde fastställa dylikt. Mellersta Orsa är något ljusare och delvis mer rundlagt, södra Orsa har åtminstone i Viborg en högväxt befolkning av nästan rättvikstyp.

Mora år övre Dalarnas mest självmedvetna socken - vilket ej vill säga litet - kanske därför att moraborna veta med sig att de voro de som fingo Gustav Vasa att vända i Sälens by och därmed (åtminstone enl. egen åsikt) satte igång skapandet av den blivande stormaktstidens Sverige. Zorn kände och älskade sin bygdetyp, ej minst den kvinnliga delen i dess blondhet och trindhet. De mest typiska kullorna av "Zorn-typ" finnas i Nusnäs söderut nere vid Siljan. Typen är här något under medellängd, men åtskilligt över medelbredd med runt ansikte och huvud, liten potatisnäsa samt påfallande kort hals. Håret är i allmänhet mörkare eller ljusare ask-blont, ögonen gråblå, ibland något sneda. Det år därför alldeles oriktigt, när vissa konsthistoriker påstå, att Zorn skulle haft ett osvenskt skönhetsideal - genom sin halv-tyska börd eller sina många och långa utlandsresor. Den store impressionalistiske realisten älskade och avbildade här helt enkelt den typ, han sett i sin hembygd ända från sin spädaste barndom.

Det avlägsna Garsås nere vid rättviksgränsen har minst av allt rättvikstyp, utan bebos av Dalarnas mest småvuxna människor, trinda och rätt mörka. En del verka nästan lapska, men typen torde väl kunna förklaras på annat sätt. Det stora och rika Färnäs åter bebos av ett kraftfullt folk av något mindre särpräglad typ. Byarna närmast kyrkan, Noret och Morkarlby ha, även om man bortser från i senare släktled invandrade familjer, en delvis mer blandad befolkning, ej sällan med vassa oregelbundna drag, vilket redan doktor J. Engström märkte vid en genomresa på 1830-talet. Förmodligen är det främmande inslag som har kommit hit genom handel och vandel. Vinäs, Zorns och Anders Pers' födelseby strax söder om kyrkan, liknar snarast Nusnäs och Färnäs, Vika utmed vägen till Vänjan åter är mörkare och med en del typer nästan erinrande om Garsås.

Byarna utmed älvens västra strand norrut åt Älvdalen, särskilt Oxberg, äro åter blondare och högväxtare samt påminna nästan om Viborg i Orsa. Gå vi däremot norr om Västerdalälven åt nordöst, komma vi snart till en rätt utpräglad folkgråns både beträffande folkmål och folktyp. Den senare år redan i Bonäs i norra Mora åtskilligt mörkare (här dock förmodligen delvis genom främmande österlåndska inslag). Detsamma gäller Våmhus med dess synnerligen oenhetliga befolkning. I vissa byar äro Våmhusingarna påfallande stora, starka och ståtliga - grövre och tjockare karlar ån vissa gubbar i Bäck och Kumbelnäs har jag knappast sett i Dalarna. - I andra äro de däremot genom främmande rasblandning, de duktigares utvandring och därpå följande inavel, stundom bedrövligt svaga små och ynkliga, även om en förr "sibirisk fattigdom" bidragit härtill. Nere vid kyrkan äro de gamla släkterna ofta påfallande blonda, i den nordligaste byn Heden däremot äro dessa kanske mörkare än någonstädes annars i Dalarna (detta sistnämnda enl. undersökningar 1947).

Ävenledes norr om den omnämnda gränslinjen ligger Vänjan med sin karga, ödsliga natur och sitt mörklagda, inbundna folk. Ansiktena äro här bredare än kanske någonstädes i Dalarna, men näsorna ej fullt så breda som i Älvdalen. Det talas om ett underligt inslag genom turkiska krigsfångar i vissa byar. Ingenting i kyrkböcker eller andra av mig sedda handlingar tyder därpå, men faktum är att ett par gamla gubbar - och endast de i hela Dalarna - sågo ut som verkliga turkar med oerhört breda ansikten i förening med en näsa som en gammal krokig turkisk huggsabel. Det år dock självklart, att huvudmassan av de mörka här lika litet som annorstädes ej ha något att göra med ev. dylika enstaka inslag utan äro av den gamla inhemska mörka rasen.

Denna träffa vi i sin relativt största renhet i Älvdalens vidsträckta socken, även om det i byarna närmast nord-öst om kyrkan märks en del blondare inslag, främst av moratyp. - Det är därför lämpligt att nu beskriva denna s. k. tydalsras (namnet efter en socken mellan Trondheim och gränsen till Jämtland). Det är grovvuxna människor av medellängd, stundom en del däröver med stora huvuden, breda knotiga ansikten och breda uppnäsor. Det grova håret är mycket mörkt brunt, ehuru knappast någonsin rent svart, ögonen ofta mer eller mindre mörka. Många tro, väl med rätta, att det rör sig om rester av Sveriges urbefolkning. Genomresande främlingar som en Du Chaillu ha stundom inbillat sig att här finnes starka inslag av lappblod. Detta är dock alldeles omöjligt. Riktigt är däremot, att över älvdalsfolket ofta vilar något av tungsinne, taffatthet och formlöshet, som ej i samma grad märks i andra avlägset liggande dalska skogsbygder och förmodligen i någon mån är rasbetingat.

Över Brunnsberg med sin ovanligt stora och kraftiga, starkt tydalska befolkning och det något mer blandade Åsen fortsätta vi till Särna och Idre, som ju ännu för omkring trehundra år sedan hörde till Norge. Ännu till de moderna skogsavverkningarnas början levde dock folket här sitt eget liv utan nämnvärda tillskott söderifrån, men däremot sådana från väster från Sina gamla stamfränder norska Österdalen och även ibland från det lika länge norska Härjedalen. Ty ras och härstamning äro här norska och typen är en helt annan än den i Älvdalen. Äro älvdalingarna jämte vänjansfolket bland de allra mörkaste svenskarna, finns här knappast en enda brunögd, även om håret ofta är mörkt askblont. Växten är av medellängd eller i Idre något därunder, ansiktena något bredknotiga ehuru i mindre grad än i Älvdalen.