Utom de nämnda främmande elementen ha vi i senare tider självfallet mottagit en hel del folk från andra svenska landsändar. Vi nämna här endast de ofta storväxta hälsingarna, av vilka det för en del år sedan fanns en i Mora på omkring två meter, och de ändå talrikare värmlänningarna. De senare inkommo framför allt som skogsarbetare under de stora skogsdrivningarna i slutet av 1800-talet. Många stannade kvar och det värmländska inslaget är ännu starkt märkbart i flera trakter. Särskilt i de byar av Vänjan och Älvdalen, där tydalsrasen är starkt företrädd bland de inhemska, kunde jag ofta på rak arm peka ut värmlänningarna och deras ättlingar. Det var mest smärta, blåögda och ljushåriga typer av götaslaget.

Även Dalarnas gamla s.k. gårdnamn, ett slags tillnamn, som står före dopnamnet och nu mångenstädes upptagas som släktnamn, visa ilbland på att deras första bärare i bygden varit från annat håll. Bagg eller Bogg (= bagge) tyda alltså på härstamning från Norge, Finn eller Finns i regel från Finland (eller åtminstone från svenska finnmarker), Västgöt, Hälsing o.s.v. på sådan från olika svenska landskap. Gårdnamn som Tysk, Dansk, Polack (Pållack) eller Ryss ha dock i regel uppkommit genom att namnet från början tillagts någon soldat, som hemkommit från något av våra forna krig i Tyskland, Danmark o.s.v. Ibland äro dock dessa sistnämnda namn från början endast öknamn, särskilt Spansk (= högfärdig). Osäkert är dock t. ex. om Jut har att göra med jutar (vilket förr alla danskar ofta kallades) eller med något helt annat ord. - Då dessa gårdnamn ej voro eg. släktnamn, utan t. ex. efter gårdsköp kunde övertagas av andra, äro de ej sällan blott vittnesbörd om ev. främmande inslag i bygden, däremot ej ingalunda alltid om bärstamningen hos någon förfader till de nuvarande bärarna av gårdnamnet.

Då som bekant rasdragen nedärvas vart för sig, är det ofta svårt att hos ättlingar i avlägsna led bestämma rassammansättningen. I enstaka fall kan t. ex. en människa, som ser tydalsk ut, ha fått sin mörka hår- och ögonfärg från någon ytterst avlägsen tattarförfader och sitt breda ansikte och dito näsa från någon särskilt bredansiktad och grov västmanlandstyp. Men peka flera rasdrag på härstamning från samma håll, ligger i allmänhet saken tämligen klar. Har man både krokig näsa, smalt, vasst ansikte samt mörk ögon- och hårfärg, år man nog i regel i någon mån av tattarsläkt, även om undantag - t. ex. wallonhärstamning - kunna förekomma. Sannolikheten för härstamning från visst håll ökas ju också, om man vet, varifrån förfäderna voro och huru de och andra nära släktingar sett ut. Även härvidlag kanske en och annan släktforskande dalkarl kan ha någon liten nytta av min skrift. -

Till slut vilja vi säga några ord om dalfolkets grannar.

Värmlånningarna äro, som nyss antyddes, mer götiska, alltså smalansiktade och även smalnästa, kanske något längre och smärtare till växten samt åtminstone i västra Värmland åtskilligt ljusare till hår och även till ögon. Västmanlänningarna åter skilja sig från Dalkarlarna genom något mindre ansikten, något lägre växt och ävenledes ljusare färger. Upplänningarna äro liksom dalkarlama ungefär av svensk medellängd, men ha, åtminstone delvis genom finska rasinslag, vida bredare huvuden och även ansikten samt oftare uppnäsa än dessa. Hälsingarna, ofta mer eller mindre av tröndetyp, äro åtskilligt högväxtare än dalkarlarna, deras huvuden äro något bredare, men ansikte och nåsform äro ungefär som i Dalama. Gästrikarna åter stå ungefär mellan dem båda, ehuru något närmare hälsingarna, samt äro liksom dessa något ljusare än dalkarlarna. Endast härjedalingarna äro snarast mörkare, men likna för övrigt mest hälsingarna. De norska österdalingarna äro ett rätt blandat släkte. Än, såsom i Trysil, erinra de om älvdalingarna, än, som längre bort nere vid Glommen, kanske mera om västerdalarnas mellersta socknar (t. ex. Malung eller Järna).