|
Fig. 49-52.
Nere i Malung komma vi åter till en blond befolkning med rätt små, ovala ansikten och små näsor samt medelhög växt eller något däröver, välbalanserade, kloka och burgna människor. Längre nerför älven ha vi åter "mörkare" bygder, delvis "förmörkade" genom bästbandeln med Värmland och Norge - i Äppelbo finnas t. o. m. ännu relativt oblandade tattare, som leva på tattarvis, en sällsynthet annars i Dalarna. Men vi ha säkerligen också här en hel del tydalsblod, liksom även inslag från finnmarkerna, som här och längre söderut börja kanta bygden åt väster.
Fig. 53-56.
Fig. 57-60.
Genom stora, ända till järnvägarnas byggande obebodda skogar komma vi in i det övervägande blonda och framför allt aristokratiska Järna med sin ståtliga, högväxta befolkning. "Järna-adeln" av släktena Gezelius och Munters är härvidlag särskilt typisk. Byarna äro varandra rätt lika - Skålmo företer dock en något grövre typ. Nås, "Ingemarssönernas hembygd", liknar Järna, ehuru det är något mörkare. Det något lågväxtare Flodafolket är ju berömt för sin smärta figur och sina smala fina ansikten, det ljusa håret och de blåa ögonen. Mockfjärds kapellförsamling vidare nedför älven hör visserligen till Gagnef och har nog en del småväxta rätt mörka "sydgagneftyper" med krokiga näsor, men erinrar dock mest om Floda, ja en del byar i västra Gagnef göra det ock. Västerdalarnas folk är - med undantag av Limaborna - till lynnet mjukare och glättigare än det övriga dalfolket och erinra därvid om sina grannar i väster, värmlänningarna.
Fig. 61-64.
Fin götatyp (obs profil och hårfärg). Från gränsen till Gagnef, typisk sydgagneftyp.
Fig. 65-68. |