Det gäller nu närmast att samla material i stor utsträckning för att få till stånd en rasbiologisk inventering av det svenska folket. Det är en uppgift, om vilken alla kunna enas. Den har intet med politik att skaffa - den måste intressera alla, sorn verkligen mena något med att räkna sig till den svenska folkstammen. Lösen för den närmaste framtiden bör därför bli: ett målmedvetet utforskande av vårt folk i yttre och inre avseende. Det är emellertid vida lättare att komma under fund med de yttre egenskapernas ärftlighetsgång. Dessa frågor böra därföre lösas först. Ett grundligt studium av de inre egenskaperna, d.v.s. konstitutionen och dess beskaffenhet, berör tvivelsutan mycket viktiga men också synnerligen svårlösta frågor. Allt detta hör till ett rasbiologiskt forskningsinstituts arbetsuppgifter. Den tid torde snart vara kommen, då varje kulturstat inser nödvändigheten av att upprätta dylika till gagn och skydd för det egna folket.

Vid insamlandet av material av folk- och rastyper bör man tillämpa naturforskarens tillvägagångssätt. Man granskar, analyserar och tillvaratager så mycket som möjligt, vanliga typer såväl som säregna. Detta senare bör särskilt framhållas. Det är nämligen en utbredd föreställning, att de mera alldagliga formerna - de som sammanfattas under det gängse uttrycket "som folk är mest" - ingenting ha att säga rasforskaren. Man tror, att denne framför allt önskar komma i kontakt med ytterlighetsformerna, de "intressanta" typerna. Denna åsikt grundar sig på en fullständig missuppfattning av forskningens art och ändamål. Avsikten är tvärtom att i främsta rummet erhålla en grundlig inblick i den normala svenska folktypens utseende och beskaffenhet - oavsett om den bor i Sverige eller i andra länder. Och det får man inte genom att studera de extrema fallen. Man bör undersöka, avbilda och fotografera bonden, arbetaren och arbetarekvinnan med samma iver som de högt uppsatta inom landet. Det händer ej sällan, att t.o.m. vagabond- eller förbrytare individer erbjuda det allra största intresse från ärftlighets- och rassynpunkt. Det finns både i vår svenska och i den utländska litteraturen slående exempel på den saken.

Var och en har iakttagit, att olika klasser och stånd ha sina särmärken. Arbetareklassen företer salunda i allmänhet ett ganska brokigt utseende. Det beror huvudsakligen på en stark rasblandning i föregående generationer. Bondeklassen däremot är långt mera likartad. Olika yrkesgrupper kunna ofta uppvisa rätt avvikande typer, i stort sett oberoende av den prägel, som yrket självt sätter på dess utövare. Man behöver blott tänka på militärer och präster: den helt olika rekryteringen till dessa levnadsbanor är härvidlag en viktig faktor att räkna med.

I ett fritt land med fria institutioner inställer sig av sig självt en lagring inom folket, skikt efter skikt. Man kan särskilja en naturlig adel (uppkornmen som följd av lyckliga arvskombinationer och en gynnsam miljö), en medelklass och en underklass. I genomsnitt äro dessa tre skikt varandra ganska olika. Ja, det är i vissa länder så, att de bildas av helt olika raselement. Till dessa länder hör lyckligtvis ej Sverige, men man finner dock, att det även hos oss råder en ej obetydlig skillnad i rassammansättning i de olika klasserna.

Ett av goda raselement sammansatt folk skapar åt sig goda samfnndsförhållanden, om det fritt får utveckla sig, ett folk av dålig ras åter förmår ej detta.

Det ges i nutiden (liksom förr i världen) folk av helt olika kvalitet, dels begåvade, öretagsamma och livskraftiga folk, dels åter andra, som äro svaga, tröga och föga livsdugliga, med ett ord utdöende sådana. Det förekommer en hel serie nyanser mellan dessa båda poler.

Intet folk förblir uföranderligt detsamma under tidernas lopp, det utvecklas och förädlas eller går tillbaka och urartar. Historien ger oss många exempel härpå. En rad faktorer medverkar härtill. En bland de allra viktigaste, som i nutiden gör sig mycket starkt gällande på grund av massemigration, industri, handel, krig o.d., är den hejdlösa blodblandningen folken och raserna emellan. Denna blodblandning har ej blott utpräglade biologiska, otan också kulturella verkningar.

Det svenska folket är av naturen mera gynnat än de flesta andra. Kulturen står högt, folkmaterialet är gott, det germanska (nordiska) inslaget är starkare än i något annat land. Vi kunna ej vara nog tacksamma för dessa fördelar - de hjälpa oss att bättre stå emot påfrästningar av såväl inre som yttre art.

Följande element utgöra huvudraserna i det svenska folkstocken:

Den germanska (nordiska) eller rent svenska rasen bildar själva stommen. Den är högvuxen och fysiskt kraftig, huvud och ansikte äro långsträckta, hyn ljus och rödlett, håret blont och ögonen blå eller grå. Näsan kort och rak. Fig 1-3 visa oss några ganska rena svenska typer: en sörmländsk bonde (fig. 2), en Flodakulla i Dalarna (fig. 1) och Jenny Lind (fig. 3), en ädel representant för den nordiska stammen.

 Fig. 1                            Fig. 2                           Fig. 3

Efterföljande karta och tabeller, hämtade ur Retzius' och Fürsts ståtliga arbete: Anthropologia suecica, äro avsedda att förtydliga den olika fördelningen av den rena svenska typen inom Sverige. Som kriterium härpå ha dessa båda forskare upptagit följande antropologiska karaktärer: långskallighet (äkta dolichocephali med skallindex intill 75¹), reslig kroppsbyggnad (170 cm. och däröver för beväring), blont hår och ljusa ögon. Dylika rena typer förekomma i rätt olika antal i svenska landskap. Medeltalet för hela landet utgör 10,7 %. Minimum anträffas i Norrbotten med 4,6 % maximum i Dalsland med 18,3 %.

De ljusa delarna på kartan representera de landskap, i vilka mer an 10 % av befolkningen förete rent nordisk typ. De dubbelstreckade landskapen i norr (d.v.s. Lappland, Norr- och Västerbotten) åter ha en befolkning, som är starkt uppblandad. I de tvärstreckade områdena, som utgöras av Gottland, Skåne, Halland, Blekinge och Ängermanland, förekommer också en rätt starkt uppblandad befolkning. I mindre grad gäller detta om de vertikalt streckade landskapen. I stort sett kan man säga, att de delar, som ligga på gränsen mot Norge, ha att uppvisa en renare svensk stam än landets nordliga och sydliga delar samt kusttrakterna i öster, om man frånräknar Södermanland och Öland.

Tabell 2 upptager i procent förekomsten av en annan svensk typ: högväxt ljus, där aven mesocephalerna äro medräknade. Medeltalet för hela landet utgör av denna 29 %. Maximum förekommer i Härjedalen med 41,4 % och minimum i nordligaste Sverige (i Lappland och Västerbotten) med 17,5 %. Se i övrigt sifferuppgifterna i tabellen.

Bland främmande folkslag Sverige intaga finnarna det främsta rummet. De ha under tidernas lopp inkommit i landet och i mer eller mindre hög grad upptagits i den svenska folkstocken. Endast i Norrbotten förekomma de numera i större antal. Dessa nordliga "finnar", som tala finskt tungomål, äro dock mestadels av mycket blandad härstamning, vilket icke blott framgår av genealogiska undersökningar utan också synes på de skiftande typer, som där förekomma. En stor del av dem har både finskt, svenskt och lapskt ursprung. Antalet personer i Sverige med finska rasdrag är ganska betydande. Det uppgår med all sannolikhet till något, kanske några 100,000 tal. Finnarna, som i gamla tider varit synnerligen talrika och uppdelade i många olika stammar, boende på ett område, sträckande sig från nordligaste Skandinavien genom Finland och norra Ryssland ett gott stycke in i Sibirien, ha undan för undan förlorat sin nationella egenart och till stor del uppgatt andra folk, företrädesvis slaviska stammar i Ryssland. En bland de ursprungligaste av de finska stammarna torde vara den tavastländska. Sådana typer förekomma icke sällan även hos oss. En dylik Finne är kortväxt, satt och grovt byggd. Han är blond, i regel ljusögd, håret är rakt och strävt, hyn ljus, ofta något grådaskig; huvudet kort och tämligen brett liksom ansiktet. Detta får ett fyrkantigt utseende, därigenom att kindpartierna äro breda ända ned till underkäksvinklarna. Näsan är rätt klumpig med konkav näsrygg (uppnäsa). Fig. 4 visar oss en finne av denna typ. Fig. 5 återger en "finska" i Norrbotten.

 Fig. 4                            Fig. 5                           Fig. 6

Karelare, savolaxare, estländare m. fl. finska stammar avvika mer eller mindre från den nu skildrade typen, ehuru de alla ha vissa drag gemensamma. Att här ingå på dessa olikheter, är ej rätta platsen.

Lapparna, som Sverige räkna något mer än 7,000 personer, äro olika både svenskar och finnar. Lappen är lågväxt; håret mörkt, oftast svart eller svartbrunt, stripigt; skäggvaxten klen; ögonen bruna; hyn med dragning i gult; skallen kort; ansiktet brett och kort, med utstående okbågspartier och liten underkäke: näsan ofta konkav. Fig. 6 återger en ung, typisk lapska från Norrbotten. Bland lapparna förekomma icke sällan blandtyper, som tyda på, att de upptagit hade svenskt och finskt blod.

Ögonfärgen är liksom skallens index ett viktgt rasmärke. Man vet numera, i överensstämmelse med att den arves som en enhetlig egenskap. Blåögdheten är av vikande (recessiv) natur.

Diagrammet å. sid. 10 åskådliggör fördelningen av olika ögonfärger i tre nyanser: ljus, melerad (= blandad) och brun, bland svensk, lapsk och finsktalande befolkning enligt mina egna, ännu ej publicerade undersökningar. De ljusa ögonen förekomma overvägande antal bland svensk befolkning och även bland "finnarna" Norrbotten. Hos lapparna däremot mera sällan. Den bruna ögonfärgen är vanlig och oftast förekommande bland lapparna, relativt sällan bland svenskar och finnar. De melerade ögonen äro ganska vanliga bland lapparna, mindre grad bland finnarna och minst bland svenskarna. Se i övrigt själva diagrammet!

Förutom dessa tre raskomponenter, den nordiska, den finska och den lapska, forekomma i Sverige smärre grupper av andra folk, som i korthet må omnämnas.

Vallonet från Belgien inkommo under 1600-talet för att upphjälpa vår järnhantering. De slogo sig ned vid våta järnbruk i Östergötland, Uppland, Värmland och Bergslagen. De äro av företrädesvis mörklett typ. Även de äro mestadels kortväxta och satta med brett ansikte (fig. 8). Familjerna ha dels gift sig med varandra, dels med svenskar, varigenom alltså en blandning uppstått. Ättlingar til dessa valloner, som nu spritt sig ut över landet, utgöra troligen några 10 % tusental. Ett annat främmande folk utgöra judarna, som började bosätta sig i Sverige under 1700-talets senare del. De utgöra några tusental. Med dem är förhållandet detsamma som med vallonerna: dels bevara de rasen ren, dels blanda de sig med svenskarna (fig. 7).

     Fig. 7                            Fig. 8                           Fig. 9

Till sist är aven att namna, att det finns ett mindre antal zigenare (fig. 9) och tattare i vårt land.

Det har också förekommit hitflyttning av smärre grupper av andra folkslag så som tyskar, skottar, holländare, romaner, slaver, förutom naturligtvis norrmän och danskar.

Kroasering mellan dessa i Sverige förekommande raselement erbjuder gynnsamma möjligheter att utforska, hur de olika yttre rasegenskaperna nedärvas från led till led. Insamlandet av ett rikligt folktypsmaterial är en nödvändig betingelse härför. Karaktär, lynne och psyke i allmänhet påverkas likaledes av sadana blandningar. Det blir framtiden förbehållet att utreda och analysera även dess förhållanden.

lhågkommas bör, att rasblandningar visst icke alltid äro fördelaktiga. Det gäller i all synnerhet, då de element, som korsas, stå långt ifrån varandra. Det är uppenbarligen av största vikt att la reda på, vilka raskorsningar som äro gynnsamma och vilka som äro till skada för folket. Här skall den rasbiologiska forskningen visa vägen för kommande släktled - här som på så många andra områden.

Till sist vill jag erinra om några ord, som jag år 1904 fällde i Uppsala läkareförening, då jag talade om rashygienens betydelse: "Ett folk, som stadigt degenererar, lär icke i längden kunna hålla sig uppe i kampen för tillvaron, hur militäriskt väpnat det än kan synas vara. Vi må komma ihåg, att kulor och krut skydda oss ej för tuberkulos, alkoholism, nerv- och sinnessjukdomar samt för andra dylika samhällsfienden. Det skulle vara vida bättre, om kulturstaterna, i stället för att rikta sina rustningar och vapen gentemot varandra, ville använda sina inkomster och gemensam kraft på att bekämpa fiender av detta slag.

Jag vågar hoppas, att den tid ej må vara alltför avlägsen, då man blir böjd för att i samhällsfrågor tillmäta den verkligt biologiskt bildade läkarens ord lika stor betydelse som exempelvis juristens och krigarens, då vidare sociologer och statsmän få ögonen öppnade för ärfrlighetshygienens betydelse för folkens framtid."

Noter:

1. Den svenska forskaren Anders Retzius införde i antropologien, som är vetenskapen om människan och människoraserna, indexberäkningen. Med index menas et tal, varigenom den relative storleken av en dimension i förhållande til en annan uttryckes. Skallens längd-bredd-index, som anses vara ett viktig rasmärke, beräcknas sålunda på följande sätt:

De tal man får genom dylik division variera oftast mellan 70-75-80-85. Högre och lägre tal erhällas mer sällan.
Man brukar efter de olika indextalen indela skallarna på följande sätt:

1) äkta långskallar (dolicocephaler) med indextal lägre än 75.
2) mellanskallar (mesocephaler) med indextal mellan 75-80.
3) kortskallar (brachycephaler) med indextal över 80.

Icke så sällan räknas lång- och mellanskallar till en grupp, som då med ett gemensamt namn kallas långskallighet (dolicocephali). Gränstalet utgör 80, som förut nämnts.